Jag är verkligen trött på folk som svävar ovanför markytan. Såna som påstår sig stå högst upp på sammhällets icke existerande klasslista. Högst upp på bergets topp. Där de sedan ser ner på alla med missnöje och rynkade näsor.
När man går in i vissa butiker i stan kan man få en känsla. En känsla av att man går in i ett rum med ett tak som långsamt sjunker ner mot en, så man med hjälp av händerna får hålla upp det med all sin kraft för att inte krossas mot govet. Samtidigt borrar sig vassa, spetsiga blickar in sig i ryggen, för att få en att halka och tappa greppet. Sedan stirrar de ner på en från sina berg medan man långsamt kravlar sig ut ur butiken. Ut i friheten. 

Lite överdrivet kanske, men jag fick ut mina aggressioner i alla fall.