Okej, början på denna text har jag publicerat tidigare, men det var så länge sedan. Jag ville lägga ut lite mer av texten och då tyckte jag att det var smartast att ta med det gamla också, för att man skulle hänga med. Liksom. Just nu har jag ingen inspriation till att skriva, men jag skulle så gärna göra något sådant här igen. Detta är inte hela novellen, men den fullständiga kommer vara med i Hannas och min novellsamling som kommer vara sammanställd som en ljudbok. I alla fall, love it, hate it. Whatever. Bara den väcker känsla.

Natten är total. Staden sover.

"Mitt liv har helt förlorat sin mening. Jag kan lika gärna dö."

Tankens slagkraft är så stor att den stöter emot allt. Den träffar gatlyktorna som står som stadiga spiror och skänker ljus i mörkret, träffar det tunna duggregnet som faller hejdlöst från himlen, träffar barnet som ligger och drömmer i sin spjälsäng i det gula huset tre kilometer bort, träffar ogräset som växer i en spricka i den våta asfalten där det krampaktigt håller fast vid livet, ja tanken stöter emot allt. Allt som över huvud taget har en existens. Allt lyssnar men avvaktar, vågar inte göra något. Vågar inte trösta flickan som står på den stela bron och kramar om det kalla metallräcket.   

Flickans nakna kropp täcks endast av ett vitt nattlinne som dansar med den eftertryckliga vinden. Kastbyn lockar det tunna linnetyget till flykt, till friheten uppe till det omfångsrika blå där de kan göra piruetter tillsammans i evigheten.

Trots vindens starka vilja blir flykten blått en dröm för nattlinnet, så länge som flickans kropp står kvar som ett orubbligt hinder för friheten. Flickans hud är kall och våt men kylan är bara en bagatell.

"Vad spelar den för roll när jag ändå ska dö?"

Plötsligt förnimmer sig en annan närvaro på bron. Flickan är inte längre ensam. Hon vrider huvudet åt vänster och upptäcker där en ung man som står hukad på broräcket. Han tycks inte ha några problem med balansen, trots den hårda vinden, och trots det faktum att räcket bara erbjuder ungefär sju centimeter balansyta. Hans spretiga mörka hår och den svarta kostymen tycks inte påverkas det minsta av nederbörden, faktum är att dropparna tycks upplösas innan de ens träffar honom. Hans mörka, näst intill svarta ögon är fästa på någonting som flickan inte kan se, eftersom hon står med ryggen vänd mot det. Flickan kan inte minnas att mannen funnits där tidigare, men hon kan inte heller bevisa att han inte funnits där bredvid henne under hela den tid hon spenderat på bron.

"Jag har redan bestämt mig", säger flickan med blicken riktad mot horisontens djupblå kontur, "du kommer aldrig att kunna stoppa mig."