Vi har som tradition här hemma att vi dagen före julafton har något som vi kallar för "lilla julafton", då vi äter lite julmat och får någon liten julklapp (som om inte julafton är gott nog). Hamphus höll familjen sällskap och mamma (som stod  för julklapparna i år) gav alla en varsin kudde. Jag fick en som det stod min på, och Hamphus fick en som det stod din på. Dessa pryder nu min säng, och vi inveg dem genom att ligga och se på Jumper på min lilla bärbara Mac.
Hamphus och jag fick även tre tialotter var och vi skulle dela den eventuella vinsten mellan oss. På fyra av sex lotter vann vi tio kronor, och på en av dem skrapade vi fram dubbel vinst. Vi vann alltså totalt 50 kr!
Hamphus och jag (jag känner att det blev väldigt mycket "Hamphus och jag") hade vår julklappsutdelning igår och av honom fick jag Vid floden Piedra satte jag min ner och grät av Paulo Coelho, fina lösnaglar som just nu pryder mina händer, och av hans mamma fick jag efterlängtad sminkborttagning.

Och btw, jag snodde ditt godis älskling.

Once upon a midnight dreary, while I pondered weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
`'Tis some visitor,' I muttered, `tapping at my chamber door -
Only this, and nothing more.'

Ah, distinctly I remember it was in the bleak December,
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow; - vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow - sorrow for the lost Lenore -
For the rare and radiant maiden whom the angels named Lenore -
Nameless here for evermore.

And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me - filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating
`'Tis some visitor entreating entrance at my chamber door -
Some late visitor entreating entrance at my chamber door; -
This it is, and nothing more,'

Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
`Sir,' said I, `or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you' - here I opened wide the door; -
Darkness there, and nothing more.

Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before
But the silence was unbroken, and the darkness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, `Lenore!'
This I whispered, and an echo murmured back the word, `Lenore!'
Merely this and nothing more.

Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping somewhat louder than before.
`Surely,' said I, `surely that is something at my window lattice;
Let me see then, what thereat is, and this mystery explore -
Let my heart be still a moment and this mystery explore; -
'Tis the wind and nothing more!'

Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately raven of the saintly days of yore.
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door -
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door -
Perched, and sat, and nothing more.

Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore,
`Though thy crest be shorn and shaven, thou,' I said, `art sure no craven.
Ghastly grim and ancient raven wandering from the nightly shore -
Tell me what thy lordly name is on the Night's Plutonian shore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

Much I marvelled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning - little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blessed with seeing bird above his chamber door -
Bird or beast above the sculptured bust above his chamber door,
With such name as `Nevermore.'

But the raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only,
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing further then he uttered - not a feather then he fluttered -
Till I scarcely more than muttered `Other friends have flown before -
On the morrow he will leave me, as my hopes have flown before.'
Then the bird said, `Nevermore.'

Startled at the stillness broken by reply so aptly spoken,
`Doubtless,' said I, `what it utters is its only stock and store,
Caught from some unhappy master whom unmerciful disaster
Followed fast and followed faster till his songs one burden bore -
Till the dirges of his hope that melancholy burden bore
Of "Never-nevermore."'

But the raven still beguiling all my sad soul into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird and bust and door;
Then, upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore -
What this grim, ungainly, ghastly, gaunt, and ominous bird of yore
Meant in croaking `Nevermore.'

This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl whose fiery eyes now burned into my bosom's core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion's velvet lining that the lamp-light gloated o'er,
But whose velvet violet lining with the lamp-light gloating o'er,
She shall press, ah, nevermore!

Then, methought, the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by Seraphim whose foot-falls tinkled on the tufted floor.
`Wretch,' I cried, `thy God hath lent thee - by these angels he has sent thee
Respite - respite and nepenthe from thy memories of Lenore!
Quaff, oh quaff this kind nepenthe, and forget this lost Lenore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil! -
Whether tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate yet all undaunted, on this desert land enchanted -
On this home by horror haunted - tell me truly, I implore -
Is there - is there balm in Gilead? - tell me - tell me, I implore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us - by that God we both adore -
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels named Lenore -
Clasp a rare and radiant maiden, whom the angels named Lenore?'
Quoth the raven, `Nevermore.'

`Be that word our sign of parting, bird or fiend!' I shrieked upstarting -
`Get thee back into the tempest and the Night's Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken! - quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

And the raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon's that is dreaming,
And the lamp-light o'er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted - nevermore!

Edgar Allan Poe

(Svensk översättning)

Nu är det såhär att jag har fått två invites till Spotify, och eftersom jag inte vet vad jag ska göra med dem så ger jag mina små läsare chansen att grabba tag dem. Så först till kvarn med mailadress!

För några dagar sedan läste jag ut boken SMUTS som är skriven av Katarina Wennstam. Till en början var jag ganska skeptisk till boken eftersom det stod att det handlade om ett familjedrama. Jag brukar inte falla för sådana typer av böcker, men den här flög jag i princip igenom så fort jag började läsa den.

Jonas Wahl är framgångsrik advokat. Han har en stark och vacker fru, fina barn och ett i varje detalj designat hus. Jonas karriär har tagit ordentlig fart och han har fått ett erbjudande från TV att kommentera en traffickingrättegång som dominerar Sveriges nyhetsbevakning. Vad ingen vet är att han spelar ett mycket högt spel i medias strålkastarljus.

Hustrun Rebecca hanterar sin chefsposition på TV perfekt och borde kunna luta sig tillbaka då barnen mår bra och alla berömmer henne för deras vackra hus. Men det finns en krypande känsla av att allt inte står rätt till och Rebecca undrar ofta vad Jonas gör alla kvällar han jobbar över. Men hon är en kvinna som har gjort förnekelsen till en konst och som ständigt putsar på familjens fasad - utåt sett en lyckad yrkeskvinna, mor och maka, men inombords växer tvivlen kring livet och äktenskapet.

Samtidigt utvecklas deras 14-åriga dotter Emma snabbt och hennes begynnande sexualitet pockar på. Emma lockas och skräms av sina egna fantasier och omvärldens reaktioner. Skammen bränner - men vem är det egentligen som är skamlig? (Källa - Adlibris)

Idag har jag lyckats åstadkomma mycket. Efter en kort skoldag med historieplugg och religion har jag nu städat rummet så man kan slicka golvet (nästan), rättat mina noveller till projektarbetet, övat på att läsa novellerna högt, skrivit klart novellanalysen (nästan) och börjat lite smått på uppgiften i samhällskunskap B.
Jag tycker nu att vi borde vara mycket stolta över mig, som annars gärna utnyttjar min fria tid genom att göra ingenting. Jag ska försöka fortsätta i den här stilen, men vi får se hur det går. När man har längre skoldagar kan energin tendera att töa bort lika snabbt som snön gör nu för tiden.

Jag vill även hälsa mina nya prenumeranter välkomna! Ni uppskattas ♥

Jag måste bara tipsa om ett otroligt vackert album av Antony and the Johnsons - I am a bird now. Det var Beatrice som hjälpte mig att upptäcka den otroligt vackra låten For today I am a boy, som går rakt in i hjärtat på en. Jag tänker inte recensera musiken eftersom det är näst in till omöjligt, jag ber er helt enkelt bara att lyssna. Snälla lyssna.

Bea och jag hade tråkigt, men så kom jag med den briljanta idén att vi skulle skapa Den Perfekta Spelningslistan. Nu har vi hållit på i ett par timmar och vi har mycket kvar innan vi når målet. Nedan ser ni en bråkdel av det vi hittills åstadkommit. Som ni ser har vi underbar musiksmak.

Även om jag inte har som tradition att äta Aladdinchoklad kunde jag inte låta bli att gå in och rösta på min favorit i asken. Jag vill ju att den ska finnas kvar! Anledningen till att de ska ta bort en pralin är att de kommer komma en ny liten chokladvän och hålla de andra sällskap. Spännande.

Rösta så att din favoritpralin blir kvar genom att klicka här!