Samtalet jag och Hanna hade på bussen hem var underbart. Vi pratade om mycket hela denna eftermiddagen i övrigt. Det handlade om allt mellan himmel och jord, men ändå hade allting ett ihållande tema. Livet. Det var så härligt att prata om det, för det gav en de där speciella känsorna i bröstet, de som inte riktigt går att beskriva med ord.
Vi pratade mycket om att leva i nuet, att vara spontan, och att ta saker som de kommer. Som att jag råkade tappa mitt busskort på bussen. Det är sådant som händer och det är inget att göra något åt, bara onödigt att hetsa upp sig över.
Det är egentligen svårt att beskriva våra samtal, det är ett sådant här tillfälle då man måste ha varit med för att riktigt förstå och känna samma känsla.