Ensamhet och saknad är min sinnesstämning. Hela tiden. Jag räknar antalet medaljonger på tapeten. Det lär ta död på lite meningslös tid. 332 stycken. Jag sitter vid mitt skrivbord. På det står en flaska negellacksborttagning, ett armband, inslagna presenter, en bok om Auschwitz som mamma tog med hem från Polen. En bunt med kvitton från juni månad som är ihopsatta med hjälp av ett gem. Jag har börjat spara på kvitton, mest för att hålla reda på min ekonomi. Men det kan vara lite intressant att vid slutet av året kunna se vilket liv man levde för fem månader sedan. Kanske upptäcker man något. Att man levde ett liv man saknar. Jag tror att man gärna blickar tillbaka på sitt liv, antingen för att få en att inse att man mår mycket bättre nu. Eller för att visa sig själv vad det är man förlorat. Det är väl lite därför man har sina minnen.