Eken tog mordet på flickan mycket hårt, emedan det inträffat just under hennes krona. Hennes grenar och sensommarblekta löv hade varit ett perfekt tillhåll då de skymde hans skamliga förseelse. Flickans smutsiga och huvudlösa kropp blev för evigt inpräntat i hennes stam, som ett sort öppet sår, dränkt i koda.

Frun och mannen sörjde som man förväntas sörja. De bar svart, gick till graven var och varannan morgon och tårarna rann ofta ner över deras bleka kinder. De var tysta, vinden var allt mer påtaglig och när de rörde sig var det på det mest melankoliska sätt. De såg så lätta, magra och otroligt sköra ut där de gick, utan något mål framför sig.

Sonen, som i lyckliga dagar hade varit den fridfullaste av pojkar, vars skratt ofta spred sig till omgivningen, var nu som förbytt. Han sågs inte någon dag utanför sitt rum, men under den sena natten, kunde eken ofta betrakta honom promenerades på tomten. Han kunde sysselsätta sig med de mest bisarra ting. En natt hade han, när han var ute på sin nattrunda, kommit ut ur den intilliggande skogen bärandes på en ett kaninhuvud, tillsynes avslitet från sin kropp. Med ett belåtet grin över sina läppar hade han med hjälp av blodet från huvudet skrivit sin systers namn på den stora vita herrgårdsporten.

Pojkens blivande maka, som han hade älskat över allt annat, kunde inte få kontakt med honom alls. Hur mycket hon än försökte språka med honom så fick hon inget gensvar. Hon var som tom luft för honom. Dagen då en första snön föll från himlen lämnade hon herrgården. Tårar darrade på hennes kinder då den hårda vinden fick hennes kläder att klistra sig vid hennes lemmar, som förde henne bort, bort från den vackra trädgården och bort från eken, för att aldrig mer i detta liv återvända.

Här kommer en novell som jag jobbar på för tillfället. Den ska vara med i mitt projektarbete som jag gör tillsammans med en kompis. Detta är början på den. Mycket nöje.

Bildkälla

Det var en gång ett träd. Det var en ek, en mycket gammal ek, som hade sett många blomstrade somrar, många blåsiga höstdagar, spirande vårar och många snöflingor hade hon sett falla från himlen under isiga vintermornar. Hennes krona var stor och mycket vacker. Grenarna hade vuxit sig långa och tjocka, och de slingrade sig genom luften och lät gärna vinden smeka den mossbeklädda barken vid riktigt heta och blomstrande dagar. Stammen var så omfångsrik att det krävdes mången fullvuxen mansperson för att räcka hela vägen runt hennes välformade midja.

Hennes ålder hade gjort att innanför den grova och frasiga barken ett sinne hade utvecklats. Detta visserligen mycket långsamt, men tack vare att åren gått och hon förblivit orörd, stod nu där ett mycket klok varelse.

Som ung hade hon rotat sig på en mycket plan mark som en familj en gång hade funnit mycket nöje i. Denna oerhört välbärgade familj, byggde sig på denna plats en bostad. Det tog mången sommar, men när den tionde kom till sin ände hade man lyckats frambringa en ståtlig och stilfull herrgård med många rum och korridorer. Eken hade betraktat arbetet med mäkta förnöjelse, då hon tidigare inte sett något som var det minsta likt detta. Stenstatyerna föreställande änglar och de stora träportarna med järnbeslag var något helt nytt för henne och de gröna löven.

Eken tyckte mycket om familjen, den lilla dottern som brukade samla ihop löven som fallit ner från ekens grenar och göra ”lövsoppa”, paret som om sommarnätterna passionerat älskade under de skyddande grenarna och sonen som brukade klättra i hennes krona när han visste att föräldrarna var utom synhåll. Hon hade inget emot att han klängde och utnyttjade hennes slingriga kropp för eget nöjes skull. Hon tyckte snarare att det var trivsamt med lite liv i hennes annars stilla grenar. Hon såg hur lycklig han var, och hur lycklig familjen var, av hennes blotta närvaro. Paret hade blivit vigda under hennes gröna krona, grävt graven till hunden som dog några år senare under hösten, och pojken som i unga år klättrat i hennes grenar, fick sin första kyss vid hennes rötter i hans ungdomsår. Man skulle utan minsta tveksamhet kunna påstå att denna tid var en mycket salig tid.

Sedan kom en dag då all lycka skulle blåsas bort i en kall vindpust och föra med sig stanken av förtvivlan och kolsvart sorgedräkt.