Slutet av januari är här och jag kan inte låta bli att lägga märke till hur fort tiden går. Snön faller bestämt ner, men snart kommer den att smälta bort och lämna plats för nytt liv. Detta innan man vet ordet av det.
Ibland är jag så rädd för att inte hänga med, att om jag blundar lite för länge kommer jag plötslig upptäcka att jag är 75 år och livet är påväg mot sitt slut. Jag vill ju hinna med allt, av det lilla, jag har planerat. Men hur ska jag göra det när tiden springer så fort? Jag är inte snabb, jag är rädd att tiden kommer springa ifrån mig till slut.
Det är nog bäst att inte tänka på det för mycket, det är nog det som är lösningen. Eller att helt enkelt acceptera det, eftersom det är något som man inte kan göra någonting åt. Tiden går, vare sig man vill eller inte. Jag tror att när jag nu blir 75 år, om jag blir så gammal, så kommer jag se tillbaka på mitt liv och se på allt det goda som det gett mig. Att se till det jag borde gjort, eller inte hunnit med är bara onödigt eftersom man ändå inte kan gå tillbaka i tiden och ändra på det. Man har ju bara livet man blivit tilldelat, om det nu är av Gud eller dina föräldrar, så ska man göra det man själv uppfattar som "det bästa utav situationen". Om det nu innebär att festa och ha roligt, eller ägna sig åt att lösa matematiska problem är helt upp till en själv. Det är ditt liv och ingen annans. Det ska man inte glömma.