Tidigare har jag haft en "men suck orka"-inställning till kärlek och allt som har med det att göra, och visst kan det bli så ibland. Det finns ju så oändligt mycket av det, folk som skriver om det, pratar om det, sjunger om det och på andra sätt uttrycker det. Den känslan. Det händer hela tiden. Obesvarad kärlek är det som folk yttrar sig om mest. Alla dessa deprimerande texter, dikter och sånger som svävar runt i en oändligt stor svart virvelvind av hopplöshet, olycka och depression.
Men nu har jag helt ändrat inställning, för nu känner jag vad de känner. Nu blidrar jag med en text i den stora virvelvinden som rör sig snabbt över vår jord. Jag känner mig lite ensam för jag saknar något. Eller någon. Men jag satsar. Jag försöker, för jag vill känna känslan av den andra sortens kärlek. Den som man blir lycklig av. Ända in i själen.
Var inte orolig, jag mår bra. Jag skriver inte detta för att få tröstande ord, för att få uppmärksamhet, utan för att få ur mig lite av känslorna. Men om ni känner för att ge mig en virituell kram så får ni gärna det : )

Det går över.