Här kommer ett smakprov på min bok. Enjoy.

En äldre dam satt vid brasan och stickade i sin lilla stuga, som hon alltid brukande göra vid dagens slut. Hon satt i en gungstol som sedan länge hade förlorat all sin färg, och med hjälp av sina toffelbeklädda fötter fick hon den att mjukt gunga fram och tillbaka över det mörka trägolvet. Trots att hon varit blind i över tolv år stickade hon på, maska efter maska, utan att verka det minsta osäker på vad hon gjorde.

Bredvid henne satt en pojke, djupt försjunken i en bok som var så gammal att man inte längre kunde urskilja titeln på framsidan. Hans ögon rörde sig vant över bokens gulnande sidor medan han rynkade sina rufsiga ögonbryn åt det han läste. Hans långa lugg föll då och då ner över hans ögon och varje gång drog han bort den med en invand hand. Bakom ryggen stack två vingar fram, den ena svart som natten, den andra klädd i det allra vitaste dun.

Utanför blåste en mild bris som fick stugans tunna fönsterrutor att skallra oroande. En bit bort gick en grupp på sju män i en rask takt. Det kan tyckas lite underligt att dessa var ute och gick så pass djupt inne i skogen vid den här tiden på dygnet, men männen trampade utan vidare på med bestämda kliv. I täten gick två medelålders män, den ena var präst och var iklädd en lång vit dräkt som släpade i marken när han gick. Den andra mannen, som var lite kortare, var klädd i slitna kläder och verkade obekväm av den stele prästens närvaro. Bakom dem gick fem soldater med varsitt spjut i handen med uttryckslösa miner. När stugan kom inom synhåll stannade de upp och prästen började dämpat tala till mannen bredvid honom.

"Är du säker på att det är här du såg den?"

"Ja" svarade han med rosslig röst "jag är helt säker på min sak".

"Bra" svarade prästen kort medan han gjorde tecken åt vakterna att följa honom "du kan lämna oss nu."

"Men, hur blir det med betalningen som ni utlovat?" sa mannen medan vakterna nonchalant gick förbi honom, som om han vore ett träd som stod i deras väg.

"Vi kontaktar dig om vi lyckas med uppdraget" sa prästen "gå hem med dig nu, du har säkert en fru som sitter och väntar på dig".

Mannen såg förstummat på medan en av soldaterna gjorde sig redo för att sparka in dörren.

Inne i stugan såg pojken upp från sin bok igen men inte för att se på den gamla kvinnan, utan för att han tyckte att han hade hört något. Ett ljud. I den bottenlösa tystnaden som rådde omkring honom var det inte svårt att uppfatta om en grupp män skulle komma gående utanför, vilket var precis det pojken tyckte sig ha hört. Oron började snabbt gro ett frö i bröstet på honom. De brukade aldrig få besök, speciellt inte vid den här tiden på dygnet.