Natten är total. Staden sover.

"Mitt liv har helt förlorat sin mening. Jag kan lika gärna dö."

Tankens slagkraft är så stor att den stöter emot allt. Den träffar gatlyktorna som står som stadiga spiror och skänker ljus i mörkret, träffar det tunna duggregnet som faller hejdlöst från himlen, träffar barnet som ligger och drömmer i sin spjälsäng i det gula huset tre kilometer bort, träffar ogräset som växer i en spricka i den våta asfalten där det krampaktigt håller fast vid livet, ja tanken stöter emot allt. Allt som över huvud taget har en existens. Allt lyssnar men avvaktar, vågar inte göra något. Vågar inte trösta flickan som står på den stela bron och kramar om det kalla metallräcket.   

Flickans nakna kropp täcks endast av ett vitt nattlinne som dansar med den eftertryckliga vinden. Kastbyn lockar det tunna linnetyget till flykt, till friheten uppe till det omfångsrika blå där de kan göra piruetter tillsammans i evigheten.

Trots vindens starka vilja blir flykten blått en dröm för nattlinnet, så länge som flickans kropp står kvar som ett orubbligt hinder för friheten. Flickans hud är kall och våt men kylan är bara en bagatell.

"Vad spelar den för roll när jag ändå ska dö?"