Jag sitter och funderar på vad som har hänt med min stil. För ett och ett halvt år sedan var det full mundering som gällde: syntetdreads, rejäla kängor och mörkt från topp till tå. Vad har hänt egentligen? Jag är någorlunda nöjd med mig själv nu, men jag kan inte låta bli att känna saknad. Bakom de svartvita toviga hårtesarna kunde jag gömma mig, folk såg bara håret. Andra skulle säga att jag har fått bättre självförtroende, jag behöver inte dölja mitt sanna uttre, men jag känner inte någon skillnad direkt. Eller gör jag? Jag vet faktiskt inte. Men jag vet i alla fall att jag saknar tider som inte längre kommer tillbaka. Dreadsen kommer ligga på hyllan, bli dammiga och kanske bortglömda. Dock är det inget som jag önskar eller hoppas på. Men nu är jag vuxen och "måste leva upp till" vissa saker. Trist egentligen.

Inspiration från weheartit.com