Då och då saknar jag fortfarande tiden på gymnasiet. En tid för eget ansvar talar de om för en med auktoritet i rösten under sista bleka året i högstadiet. Bullshit säger jag. Gymnasiet var tiden då korridoren, som kärlekslöst städats av människor som önskar att de tagit en annan avfart i livet, var betryggande gångar. Gångar där man vandrade med sitt kaffe i pappmugg som inhandlats i cafeterian och en sockerkick i bakfickan utan som helst bekymmer som gnagde.