Jag står på bryggans kant och känner hur det väderbitna träet knarrar klanglöst under fötterna. Där står jag, rakt upp och ner. Drar in en nypa av det stora lufthavet som omfamnar mig. Syret flyter omkring som i en omloppsbana runt mig och det finns där till mitt förfogande, hela tiden. Man skulle nästan kunna säga att jag utnyttjar det. Jag tar för givet att det alltid ska finnas där, att jag alltid ska kunna andas in det, låta det strömma ner i mina lungor och ge mig nytt liv. Men när jag sedan tar sats, hämtar kraft från min omgivning och sedan tar klivet ut för att slås emot vattenytan, då vet jag att jag inte längre kan finna tilltro hos luften omkring mig.