En hög flämtning efter luft bröt lugnet i den djupa skogen. Ljudet gjorde hål på tystnaden på samma sätt som när en pil borrar sig igenom köttet på en hjort. Liggandes på rygg flämtade en ung man våldsamt efter luft samtidigt som ansträngningen gjorde att han borrade in fingrarna i den jordbeklädda marken. Fingrarna var stela som om han inte har använt dem på flera dygn. Hans magra bröstkorg sträckte sig mot himlen, sjönk sedan ihop för att snabbt sträcka sig mot himlen igen. Luften omkring honom var fuktig och han andades tacksamt in varenda syremolekyl som hans lungor kunde få grepp om. Han var extremt torr i halsen och han hostade till när den fuktiga luften smekte insidan på hans spruckna strupe. Han låg där och kippade efter luft i vad som skulle kunna vara en livstid eller kanske bara en minut, han visste inte. Sakta men säkert började lungorna återhämta sig av syrebristen och hans andning blev lugn och mer rytmisk.

Ovanför sig såg han trädkronor torna upp sig högt över honom. De tätt växande löven bildade ett välisolerat tak men rakt över honom kunde han urskilja en spricka där han kunde se en stjärnbeklädd natthimmel. 

Hur hamnade han här? Hans hjärna skickade desperat impulser mot olika vrår inuti hans huvud där minnena borde finnas för att få ett svar på hans fråga, men var den än sökte hittade den inget. Hans minne var helt uttömt.