Vaknar 11:40. Plikter tynger mig. Jag trodde dagen var förstörd. Men tänk vad du kan förändra humöret genom att göra något du inte gjort på länge, som att teckna. Och att för mig teckna en någorlunda realistisk bild var otroligt länge sen. Det var som att mitt dåliga humör pressades in i bilden när jag höll på. Men ser han verkligen så deprimerad ut?
Jag är medveten om alla fel som finns i bilden, men det var inte min mening att göra den perfekt. Ibland kan det vara charmigt att se att ögonen sitter alldeles för långt isär, eller att halsen är på tok för lång. Det är såna saker som gör bilden mer speciell. Mer egen.
Mellan augusti och december förra året tecknade jag som en dåre, i runda slängar gjorde jag en bild varje dag. Och hur mycket utvkecklades jag inte på det? Otroligt mycket. Man lär sig så fantastiskt mycket på att öva, öva och öva. Tro mig. Ni som har ett öga för det där, och följde min utveckling på bilddagboken, ni förstår.
Nu har jag insett hur mycket tecknandet betyder för mig. Hur viktigt det är för mig att kunna ta penna och papper och få ner mina känslor på det. Jag inser också att hur mycket jag än skulle vilja, skulle jag inte kunna sluta att teckna och måla. Det är som min egen lugnande medicin, den får mig att slappna av och fokusera mina tankar på annat för en stund. Istället för att tänka på det stora skolarbetet på tretusen tecken som jag måste ha gjort till på tisdag, kan jag koncentrera mig på hur skuggningen under näsan ska se ut, eller vart glanspricken i ögat ska sitta.
Så om jag verkar nere, ge mig bara penna och papper så ska du se att det ordnar sig!