Okej, jag veeeet. Jag har inte bloggat på tusen år, och ärligt talat har jag ingen aning om varför. Det bara sa stopp en dag där för snart en månad sedan (Oj, är det verkligen så länge sedan?). Hoppas det inte slutar sorgligt. 
Här kommer i alla fall ett kapitel från något jag håller på att skriva på. Får se vad som händer med det!

Dag 2

Måndag till fredag går jag till tunnelbanan för att ta mig till universitetet. Varje gång passerar jag massor med människor. Hastigt springandes upp och ner för stentrappan ser man dem oftast. När jag ser dem såhär börjar jag ofta fundera. Alla dessa uttryckslösa ansikten som har klistrats på sina kroppar, på ett nästan överdrivet slumpartat sätt.
Det börjar som en oskyldig lek. Jag väntar på tåget och det är en stund kvar, vad skadar det, tänker jag. Jag skannar av folkmassan, tittar på dem en efter en. Vilka glömde borsta tänderna innan de klev utanför dörren? Vilka av dem har lortiga underkläder? 
Men allt eftersom minuterna går blir frågorna grövre. Ingen hör ju ändå. Vilka har mens just i detta nu? Vilka hade sex innan de gick hemifrån?
Där. Efter den frågan går det bara utför. Frågorna kommer en efter en sprutandes ut som ur ett trasigt avloppsrör. Vilka har haft gruppsex? Vilka av de yngre tjejerna kräks efter att de har ätit? Vilka har gjort en abort? Vilka av männen i kostym har köpt sex? Vilka har våldtagit? 
Vilka har haft ihjäl en annan människa?
När den frågan kommer sitter jag oftast på tåget halvvägs på väg till universitetet. Tanken på död får mig att vakna upp ur min dvala.
När jag kliver av tåget tar jag mig en sista titt på folkhopen på perrongen. Vad gör de här? Eller, hur hamnade de här?
Jag ser in i deras ögon men ser bara tomhet. Medan jag halvspringer upp för trapporna mot den öppna gatan inser jag hur det ligger till. De har inte en jävla aning. Inte en enda av dem.