Eken tog mordet på flickan mycket hårt, emedan det inträffat just under hennes krona. Hennes grenar och sensommarblekta löv hade varit ett perfekt tillhåll då de skymde hans skamliga förseelse. Flickans smutsiga och huvudlösa kropp blev för evigt inpräntat i hennes stam, som ett sort öppet sår, dränkt i koda.

Frun och mannen sörjde som man förväntas sörja. De bar svart, gick till graven var och varannan morgon och tårarna rann ofta ner över deras bleka kinder. De var tysta, vinden var allt mer påtaglig och när de rörde sig var det på det mest melankoliska sätt. De såg så lätta, magra och otroligt sköra ut där de gick, utan något mål framför sig.

Sonen, som i lyckliga dagar hade varit den fridfullaste av pojkar, vars skratt ofta spred sig till omgivningen, var nu som förbytt. Han sågs inte någon dag utanför sitt rum, men under den sena natten, kunde eken ofta betrakta honom promenerades på tomten. Han kunde sysselsätta sig med de mest bisarra ting. En natt hade han, när han var ute på sin nattrunda, kommit ut ur den intilliggande skogen bärandes på en ett kaninhuvud, tillsynes avslitet från sin kropp. Med ett belåtet grin över sina läppar hade han med hjälp av blodet från huvudet skrivit sin systers namn på den stora vita herrgårdsporten.

Pojkens blivande maka, som han hade älskat över allt annat, kunde inte få kontakt med honom alls. Hur mycket hon än försökte språka med honom så fick hon inget gensvar. Hon var som tom luft för honom. Dagen då en första snön föll från himlen lämnade hon herrgården. Tårar darrade på hennes kinder då den hårda vinden fick hennes kläder att klistra sig vid hennes lemmar, som förde henne bort, bort från den vackra trädgården och bort från eken, för att aldrig mer i detta liv återvända.