Jag känner verkligen hur vårkänslorna börjar sprida sig i mig, trots att termometern visar långt under noll. Jag börjar tänka på festivaler som är flera månader bort. Hur ska jag ha råd att gå på dem?
Jag börjar tänka på sommarjobb - för denna sommaren blir det till att slita! Jag vill ha pengar så jag kan gå på dessa festivaler och göra allt det som man njuter av här i livet. Då behöver man pengar, för livsnjutning kostar. Jag vill inte kasta bort denna sommaren. Visst förra sommaren var jag ju på PIP och så, men ändå, jag jobbade inte ett skit trots att jag borde ha gjort det.
Men nu när kärleken har kommit in i mitt liv känner jag hur mycket jag ser fram emot den här sommaren. Jag tänker också på att det är sista sommaren som omyndig - nästa sommar är jag nämligen 18 år. Vid 18 år börjar ansvaret. Det känns på något sätt som om min frihet blir mindre och mindre, hur mer och mer plikter läggs på mig. Saker som jag måste göra. Är det inte då man ska njuta av livet som mest?
Detta får mig osökt att tänka på att jag sakta men säkert håller på att bli mer och mer vuxen, utan att jag lägger märke till det. Snart sitter jag väl där i min knarriga gungstol och undrar vart livet tog vägen egentligen. 
För vart i helvete är man påväg egentligen?