Det är dags att vi talar uppriktigt en stund
Jag tänker aldrig tala om för dig att det är fult att vara smal som en sticka därför att det är ohälsosamt, eller att killar gillar lite hull. Lika lite kommer jag tala om för dig att du som har kurvor, valkar, bilringar eller what ever har en dålig livsstil eller är oattraktiv. Jag kommar aldrig uppmuntra till någon form av motion där har målet att få en snygg kropp, vad nu det betyder. Aldrig ska man behöva skämmas över det huvud, bål och lemmar man har, oavsett om man kan slinka genom nyckelhål eller om man rullar fram.
Jag kommer aldrig råda dig att eleminera hår från benen, armarna, armålorna eller muttan. Detta för att hur du ser ut eller väljer att modifiera ditt kroppshår det ska alla utom du ge blanka fan i. Inte heller kommer jag tala om för dig hur du ska äta, vad man ska äta eller hur mycket man ska äta utav det för att man ska bli på ett visst sätt. Du väljer vad du stoppar i dig och vad detta är är inte min eller någon annans ensak.
När jag bloggar om kläder berättar jag vad jag vill ha på mig för att definiera den jag är. Jag tänker aldrig tala om för dig vad du ska ha på dig eller tycka om, däremot är alla välkommna att inspireras och ta del av det jag gillar. Jag bloggar inte om mode utan om kläder och hur jag väljer att visa mitt inre utåt med hjälp av dem. Ibland kanske jag gillar och skriver om något som är populärt just nu, men då handlar inte det om att det är just modernt utan att jag fastat för det.
Det är din åsikt och ditt välmående som räknas när det kommer till dig själv och hur du väljer att leva. Ingen annans.
Varför jag inte vågar kalla mig för feminist
Eftersom Beatrice är så sagolikt bra på att uttrycka sig på ett sätt som gör en nyfikten, engagerad och inspirerad känner jag ett behov av att också dela med mig av mina idéer och föreställningar. Länge har jag känt att jag inte endast kan blogga om stil, delvis för att det kan bli lite entonigt, men framförallt för att det får mig att känna mig så... platt. Och platt, det är jag ju inte. Jag är en människa med mina egna värderingar, känslor och uttryck. När jag är ensam med mina tankar blir det mycket filosiferande och grubblande, kring det mesta egentligen. Därför känner jag nu att det är dags för att dela med mig av dessa funderingar, inte för att jag vill omvända någon till ett synsätt som är detsamma som mitt eget, men för att visa att denna tanke, åsikt, eller känsla faktiskt finns. Kanske kan jag också så ett frö hos någon annan som leder till att man tillåter sig själv växa, bli mer ödmjuk eller få en annan syn på saker och ting än man tidigare haft.
I inlägget "Liten fundering kring feminism" skriver Beatrice om hennes tankar kring ordet feminism, varför det är så laddat och varför hon inte vill kalla sig feminist. Mycket av det hon skriver kan jag direkt relatera till eftersom att jag är en av de hon skriver om som inte vågar kalla sig själv feminist. NE.se skriver att feminism är "ursprungligen ett nedsättande ord" redan på första raden. Detta tycker jag bevisar hur otroligt starkt inpräntat det negativa synsättet kring ordet faktiskt är. Vanligtvis använder jag mig av uttrycket "smygfeminist", eftersom jag känt ett behov av att ändå framföra lite utav mina åsikter, och faktiskt så ler folk då igenkännande. Då tänker jag att om denna, inte rädsla men kanske spärr finns hos mig, borde den också finnas hos andra personer.
Några anledningar till varför jag inte vågar kalla mig själv för feminist
1. "Feministerna är de där jävla manshatarna"
Varför envisas folk med att sätta likhetstecken mellan dessa två ord? Det säger ju nästan sig självt varför man inte vill bli förknippad med detta. "Hej, mitt namn är Hanna och jag hatar 50% av Jordens befolkning". Man låter ju som en fruktansvärt futtig och otrevlig liten jävel som man vill ge fan i att umgås med, och vem vill vara det? Ärlig talat?
Att denna missuppfattning finns tror jag att jag har något så när en förklaring på. Det som jag tror att man som feminist ogillar är många män känner sig tvingade att gå in i den stereotypa mansrollen, trots att detta inte är den de är egentligen. Ser ni skillnaden där? "Hej, jag hatar män" och "Hej, jag hatar när män mot sin vilja tvingas in i en roll som de inte trivs i". Det är hårfint.
2."Ah, men det är ju dem som kallar alla för hen".
Ja, det verkar ju finnas en allmän uppfattning att feminister vill radera könet, hur fan nu det skulle gå till. jag kan bara föreställa mig mötet på sjukhuset: "Ja hej, Göran, då är det dags att skära av dig din penis, den kan du ju inte gå runt med! Tänk om någon skulle se att du är man (skrockar högljutt)", vartefter läkaren drar fram skalpellen. Ni hör ju hur bisarrt det låter.
Ordet hen kan däremot användas i de tillfällen när kön inte är relevant, vilket är ganska ofta faktiskt. Till exempel: "När en person känner sig sexuellt trakaserad eller utnyttjad, kan hen vända sig till ...." eller i en nyhetsartikel: "Mopedisten blev allvarligt skadad när hen fick sladd i kruvan och for ner för slänten". Det är faktiskt inte svårare än så.
4. "Feminister är arga och skrikande surkärringar"
Haha, ja, när man blir skrattad och förlöjligad för sina åsikter är det väl inte så konstigt att man brusar upp? Det känns ju faktiskt lite så som att ingen lyssnar, att folk slår dövörat till och sedan kontrar med någon ointelligent kommentar som "Du är dum i huvet din jävla hora". Man blir ju så trött, och med tröttheten kommer irritationen, och med irritationen kommer ilskan. Så ja, feminister kanske är lite arga, men de har fan i mig anledning att vara det.
3. "Feminismen vill att endast kvinnor ska styra".
Det verkar som man har fått sig en bild av att feminismen står för att kvinnan ska bli de som har makten, eftersom man pratar mycket om kvinnors rättigheter, kvinnors villkor osv. Och det är ju faktiskt så att om kvinnor ska få mer makt, måste männen ge tillbaka lite av den makt som kvinnan faktiskt har rätt till. Det kanske låter krasst, men så uppfattar jag det. Men att kvinnan ska tilldelas den makt från mannen som egentligen är deras, uppfattas av någon anledning som att kvinnan ska ta all makt från mannen och han ska inte få någonting kvar.
Men det är ju inte det som feminism handlar om. Faktiskt. Feminism handlar ju om att man ska få vara den man känner att man är i det allra innersta. I själ och hjärta. Detta utan att stöta på hinder på grund av kön, normer eller politiska strukturer. Att ingen ska kunna säga åt dig att "du kan ju inte ha kjol på dig, du är ju pojke" eller bara flickor kan köra dockor i dockvagen". Att män ska få arbeta på dagis utan att grabbarna i gänget tycker att man är en vekling eller att de andra arbetskamraterna oroar sig för att du är pedofil när du motiverar dig med att du älskar barn. Att kvinnor ska få jobba som byggarbetare utan att kallas för pojkflicka eller bli särbehandlad av arbetskamraterna för de tror att du bara duger till manikyr och shoppa med tjejkomisarna.
Feminism kanske inte är ett så negativt ord ändå?
Feminism kanske inte är ett så negativt ord ändå?
Erytrocyter, leukocyter och trombocyter
Alltså, känner mig fruktansvärt nördig nu alltså, trots att det känns som jag inte kan någonting när det kommer till människokroppen. Men blodet har jag just nu funnit ett intresse för. Är mitt uppe i blodkropparnas utseende och funktioner. Jag måste även nu be om ursäkt för att detta är det mest intressanta jag har att skriva om för tillfället. Här kommer en bild på röda blodkroppar, bara för att göra inlägget lite mer intressant.
WORD.
Öppna upp
Har inte skrivit något på aslänge. Det känns riktigt tomt och tråkigt. Jag saknar inspirationen, dagarna när man går runt i en annan värd, den värd som man suttit och skrivit om natten innan. De tillfällena när man inte hör vad någon annan säger för att man är fullt upptagen med de saker som karaktärerna säger till varandra.
Det tar till och med tid för mig att skriva detta! Förut sprutade texten ut, ord blev till meningar på några få sekunder. Det är väl det som händer när motivationen och inspirationen försvinner. Att få tillbaka den är inte lätt. Det man, jag, får göra är att helt enkelt vänta. Vänta tills den kommer tillbaka till mig. För jag saknar den.
Jag kan fundera på var inspirationen tar vägen när den är hos mig. Det kanske sitter någon annan person, på en helt annan breddgrad, och spyr ut sidor och åter sidor med text. Han eller hon nyss kom ut med en bok som kommer bli större än Harry Potter, större än Sagan om ringen. Kanske till och med större än Stephen King?
Jag hoppas i alla fall att så är fallet. Tanken på att inspiration bara förvinner och blir till ingenting är ledsamt. Vi får helt enkelt vänta och se om den där fantastiska romanen kommer ut. Och när personen har tjänat sina miljoner kommer kanske, bara kanske, inspirationen tillbaka till mig. Hoppas.
List
När jag vaknar på morgonen brukar jag gå från sägen till soffan. Förhoppningsvis lyckades jag få frukosten med mig på vägen.
Värsta stadiet i livet är när man inte har tid att läsa. Man ska alltid försöka hitta tid till det.
Den bästa känslan är den positiva överraskningen som bara ploppar upp. När man minst anar det.
Jag är rädd för konflikter med människor jag inte känner så bra, att bli missförstådd och att inte vara omtyckt.
Jag tycker det är fascinerande när humlor flyger. Så otympliga och fysiskt omöjliga, ändå så lyckas de på något sätt skutta upp i luften när de landat på någon blomma. Visserligen med lite bakfylle-stil, men ändock, de lyfter.
Jag skulle vilja hitta en flygbiljett till Tokyo tur och retur under min kudde när jag vaknar i morgon.
Jag ogillar överfulla papperskorgar och folk som folk som saknar respekt.
Jag tycker om att skeda.
Jag lyssnar på min dator som surrar behagligt.
Jag tittar på mycket tv ny förtiden. Jag vet inte om jag gillar denna utveckling eller inte.
Bästa dagen i veckan är den dagen som flyter på mjukt och stilla, med några små glädjeämnen guppandes som små barkbåtar på ytan.
Folk brukar säga så mycket saker. Ibland önskar jag bara att de kunde prova på att vara tysta.
Jag blir arg när jag bränner vid det sista popcorn-paketet som fanns kvar i kartongen.
Jag grät senast när jag var ledsen.
I sommar kommer jag smälta bort.
Mina favoritsaker att göra, när jag inte har något att göra!
Visst är det otroligt tråkigt när man inte vet vad man ska hitta på? Men jag har mina speciella saker som jag brukar hitta på när jag känner att musten börjar sugas ur mig.
1. Baka! Det är alltid roligt att sätta igång och leta recept, ta fram ingredienserna och försöka att inte få ett äggskal att hamna i skålen när man knäcker äggen. Sedan att få se ens små bakverk växa i ugnen, det slutar aldrig att fascinera mig.
2. Läsa en bok! Vad är inte roligt med att försvinna in i en annan värld, läsa om andras kärleksproblem, tvister, krig och få slippa tänka på sitt eget för en stund?
3. Städa! Kan vara en aning tråkigt MEN! Och detta är ett stort "men" - DET DÖDAR TID! Och resultatet sen, känslan av att man har gjort något riktigt bra. Den är underbar och den lever jag på ett bra tag.
4. Läsa bloggar! Inspirationen man får från bilder, texter, ord och till och till och med känslan av att man inte är ensam med att tycka, tänka och känna på ett visst vis. Det finns så mycket att hämta från dem. Och man kan ju läsa om vad man vill nu för tiden, vilken ögonskugga man ska välja i vår, tre saker man inte ska säga vid första mötet med en ny människa, vilken sexleksak som ger starkast orgasmer eller vilka låtar som är roligast att dansa till?
5. Måla naglarna! Ibland måste man ju få vara lite girly...
6. Se på SATC! Var ska jag börja? Egentligen talar denna punkten ganska mycket för sig själv. Serien är lång, varför inte se hur många avsnitt man orkar plöja igenom på en dag?
Inspiration
När jag ändå sitter inne på bloggen vill jag tipsa om en blogg som ger mig så mycket inspiration i vardagen:
Här kan man läsa om andra människors kärlekshistorier. Många är tårdrypande, både glada och ledsna tårar. De är realistiska. Och jag gillar allihop skarpt.
Den stora världen
Jag känner mig liten. För snart en månad sedan tog jag studenten och lämnade korridorerna med smutsigt stengolv och mesgula väggar. Tryggheten. En sådan trygghet och stabilitet som man bara känner hos en farfar eller mamma. Dit jag vandrade fem gånger i veckan och sökte mig själv, vem jag är och vem jag skulle vara i framtiden. Men vem är det då? Nu är framtiden här och jag känner mig vilsen. Hösten närmar sig som en maffig våg av kyla och sysslolöshet. Rastlöshet. Risker. Löv att halka på, mörker att gå vilse i. Ännu har jag inte hittat min ficklampa. Det kan vara svårt att se framtiden när man blir bländad av solen som lyser så starkt. Som skänker mig värme och säger att allt är bra.
I butiken där jag för tillfället fördriver min tid är det tomt. Ingen vill vara inne när det är så fint väder. Folk ser det som en plikt att vara på stranden med filt och kall sallad när solen kikar fram bakom molnen och överrumplar en med kraft. Och själv själv sitter jag här, utanför kroppen. Förvirrad, för livet är så stort och jag är så liten. Liten som en nyfödd, blind kattunge. Svaga ben, darrandes som asplöv. Jag försöker ta ett steg, men dunsar i golvet. Jag höjer huvudet. Det är så stort och tungt, det känns som att balansera ett bowlingklot på ett finger. Mjau. Ett rop efter trygghet. Inget svar. Jag är ensam i den stora världen.
Vart mitt liv tog vägen
Hej där ute.
Nu var det ett tag sedan det hände något här, och vad ska man säga att det beror på? Ja, kanske är det på grund av allt häktande den sista stunden innan skolan tog slut för mig. Jag tog studenten den 10 juni och har fram tills dess haft fullt upp med mitt liv. Studentklänning, balklänning, skor och annat krimskrams har varit en stor beståndsdel i mina tankar. Även framtiden, var jag ska bli av har varit en grej som jag inte kunnat sätta fingret på riktigt.
Nu sitter jag på mitt sommarjobb, och funderar på vad jag ska göra när sommaren är slut. Ett jobb vill jag ha, söka till ett universitet vill jag också, en bok ska bli skriven. Vi får se vart jag bär av senare. Här ska jag inte bli kvar för all framtid i alla fall.
Nu sitter jag på mitt sommarjobb, och funderar på vad jag ska göra när sommaren är slut. Ett jobb vill jag ha, söka till ett universitet vill jag också, en bok ska bli skriven. Vi får se vart jag bär av senare. Här ska jag inte bli kvar för all framtid i alla fall.
Foto: Hamphus Kjellman
Sanningens ord by Bob Marley
"You may not be her first, her last, or her only, she loved before, she may love again, but if she loves you now, what else matters? She's not perfect, your not either, and the two of you may never be perfect together, but if she can make you laugh, cause you to think twice, and admit to being human and making mistakes, hold onto her and give her the most you can, she may not be thinking of you every second of the day, but she will give you a part of her she knows you can break her heart, so don't hurt her, don't change her, don't analyze and don't expect more than she can give. Smile when she makes you happy, let her know when she makes you mad, and miss her when she's not there."
-Bob Marley
Hur man uppfattar sig själv
Vikt är något som nästan alla människor bryr sig om i dagens samhälle. Oftast gnälls det över att man väger för mycket, men det finns faktiskt vissa personer som vill gå upp i vikt. Jag har alltid varit en av dessa. Jag har i hela mitt liv varit ganska liten - smal benstomme, små bröst, litet huvud, liten mun, ja ni fattar vinken. Detta var en tid väldigt jobbigt för mig och jag har sett mig själv i spegel och tänkt "Usch, vad smal jag är, jag måste äta mer". Mitt självförtroende var verkligen inte på topp. Jag ville ha kurvor, en rejäl hylla, fin midja och sen en riktigt härlig rumpa. Jag trodde aldrig att jag skulle få en kille på grund av att, ja, jag var ju inget att ta på!
Mina kompisar försökte få mig att förstå att jag var riktigt lyckligt lottad, jag var ju naturligt smal och behövde inte ens kämpa för det. Men jag lyssnade inte på dem. Jag ville ju se ut som dem, se ut som en kvinna.
Vändningen i mitt liv kom då jag träffade min pojkvän. Han älskade smala tjejer och tyckte att jag var fantastisk. Jag förstod inte riktigt varför, men klängde fast vid stunden eftersom det fick mig att må så bra. Allt eftersom tiden gick fick han mig att förstå att jag faktiskt är vacker, precis som jag är. Med mina långa ben, min smala midja och med min lilla rumpa kan jag få någon att sväva på moln.
Nu tycker jag om min kropp och utnyttjar gåvan jag fått - en naturligt slank kropp.
Livet man blivit tilldelat
Slutet av januari är här och jag kan inte låta bli att lägga märke till hur fort tiden går. Snön faller bestämt ner, men snart kommer den att smälta bort och lämna plats för nytt liv. Detta innan man vet ordet av det.
Ibland är jag så rädd för att inte hänga med, att om jag blundar lite för länge kommer jag plötslig upptäcka att jag är 75 år och livet är påväg mot sitt slut. Jag vill ju hinna med allt, av det lilla, jag har planerat. Men hur ska jag göra det när tiden springer så fort? Jag är inte snabb, jag är rädd att tiden kommer springa ifrån mig till slut.
Det är nog bäst att inte tänka på det för mycket, det är nog det som är lösningen. Eller att helt enkelt acceptera det, eftersom det är något som man inte kan göra någonting åt. Tiden går, vare sig man vill eller inte. Jag tror att när jag nu blir 75 år, om jag blir så gammal, så kommer jag se tillbaka på mitt liv och se på allt det goda som det gett mig. Att se till det jag borde gjort, eller inte hunnit med är bara onödigt eftersom man ändå inte kan gå tillbaka i tiden och ändra på det. Man har ju bara livet man blivit tilldelat, om det nu är av Gud eller dina föräldrar, så ska man göra det man själv uppfattar som "det bästa utav situationen". Om det nu innebär att festa och ha roligt, eller ägna sig åt att lösa matematiska problem är helt upp till en själv. Det är ditt liv och ingen annans. Det ska man inte glömma.
Denna eviga saknad
Denna eviga saknad efter dig.
Aldrig någon paus.
Bara mer eller mindre intensivt.
Din närhet är som en drog för mig.
Ett beroende som jag vägrar släppa.
Aldrig i livet.
Känslan gör det värt att sakna.
Att känna. Att älska.
Aldrig någon paus.
Bara mer eller mindre intensivt.
Din närhet är som en drog för mig.
Ett beroende som jag vägrar släppa.
Aldrig i livet.
Känslan gör det värt att sakna.
Att känna. Att älska.
Sorg, smärta, lycka, kärlek
Känslor. Ja, vad är det egentligen? De berör, de får oss att skratta men de får oss även att gråta. De kan få oss att göra saker som vi egentligen inte vill, som vi helst vill glömma.
Känslorna kan sätta sig lite överallt. Ibland kan dess hand ta tag i tarmarna och vrida om hårt. Obehag. Ibland kan dess fingrar kravla sig upp för halsen och ta ett hårt grepp om strupen. Panik. Och ibland så kan dess mjuka händer hålla om ens hjärta med ömhet. Kärlek.
Är det en inomkroppslig drog? Drogen vi inte kan undvika, som vi aldrig kan sluta vara beroende av? För hur vi än gör finns känslorna alltid där, påverkar oss och berör oss. Ibland vill vi inte att de ska finnas, eftersom de kan göra så fruktansvärt ont. Så ont att vi inte vet var vi ska ta vägen, så ont att vi helst bara vill försvinna, sluta existera. Kan man få en överdos av känslor?
Varför har vi då dessa känslor? Är det på grund av dem som människan har skapat så mycket? Är det på grund av dem som människan förstört så mycket? Även om vi aldrig skulle knäcka koden, vet vi i alla fall att känslorna spelar en jävligt stor roll för människan, för livet.
Känslorna kan sätta sig lite överallt. Ibland kan dess hand ta tag i tarmarna och vrida om hårt. Obehag. Ibland kan dess fingrar kravla sig upp för halsen och ta ett hårt grepp om strupen. Panik. Och ibland så kan dess mjuka händer hålla om ens hjärta med ömhet. Kärlek.
Är det en inomkroppslig drog? Drogen vi inte kan undvika, som vi aldrig kan sluta vara beroende av? För hur vi än gör finns känslorna alltid där, påverkar oss och berör oss. Ibland vill vi inte att de ska finnas, eftersom de kan göra så fruktansvärt ont. Så ont att vi inte vet var vi ska ta vägen, så ont att vi helst bara vill försvinna, sluta existera. Kan man få en överdos av känslor?
Varför har vi då dessa känslor? Är det på grund av dem som människan har skapat så mycket? Är det på grund av dem som människan förstört så mycket? Även om vi aldrig skulle knäcka koden, vet vi i alla fall att känslorna spelar en jävligt stor roll för människan, för livet.
Influensa H1N1
Nu kommer det en sjuhelvetes text här så håll i er.
Svininfluensan. Det finns väl ingen i dagens samhälle som inte vet vad detta är för något. Influensan H1N1, som WHO (World Health Organisation) nu har klassats som en pandemi på grund av att den har smittat så otroligt många människor och för att den spridit sig så snabbt. Varje dag hör, läser eller ser man något som har med denna pandemi att göra, och enligt min åsikt har vi media att tacka för vårt nya AIDS. På torsdag tar jag mitt vaccin. Eller gör jag verkligen det?
"Man försöker nu snabba på framtagningen av vaccinet genom att hoppa över vissa testfaser som behövs för att se om vaccinet är säkert, vilket tar tid. Detta är väldigt riskabelt även om myndigheterna säger att det sannolikt inte ska vara någon risk. Vi vet vad 'sannolikt inte' betyder. Det är mest en friskrivning om något allvarligt händer.
Senast USA:s regering gjorde en stor vaccinkampanj mot svininfluensan var 1976. Då fick många personer allvarliga skador av vaccinet och 1 på 1000 av de som vaccinerades insjuknade i Guillan-Barré syndrom. Tusentals av dessa blev förlamade och många dog. Faktum är att fler dog av vaccinet än av själva svininfluensan." - Vitamera.se
Efter att ha gått igenom hela texten känner jag nu att jag bara vill gråta. Jag vill ta vaccinet, trots allt som står om det. Att det ska innehålla ingredienser som tex. kvicksilver (giftigt), är cancerframkallande eller kan ge njursvikt. Jag tänkte att jag skulle bortse från dessa saker och ta det i alla fall. Jag har folk i min närhet som jag bryr mig om och som inte har samma lugna inställning till influensa H1N1. Därför. Jag tänkte även att det skulle vara tråkigt om jag skulle smitta personer som inte är lika motståndskraftig mot den. Men när det ser ut som om man ska uppoffra en del av sin egen säkerhet för andras säkerhet är det för mig inte lika självklart längre. Är detta själviskt tänkade från min sida?
Jag tycker det är så tråkigt att media gör en så stor sak av det hela. Visst, det är en viktig sak som ska tas upp, det är trots allt en pandemi, enligt WHO:s beräkningar kan den komma att drabba var tredje person. Men, det finns ett men. Det finns folk som förlitar sig blint på det media skriver utan att ta reda på mer information. Dessa går miste om saker som ovanstående citat. De går även miste om saker som man förstår om man tänker efter. Om det drabbar fler personer, kommer det också döda flera. Världen drabbas varje år av influensavågor som är olika starka och dödar olika många. Mellan hundra miljoner och en miljard människor drabbas varje år, och mellan tvåhundra och femhundratusen människor dör varje år i influensa.
Dock finns det ju ingen anledning för att detta ska hindra folk från att få ta vaccinet. Ingen ska få hindra någon att ta vaccinet om de verkligen vill, om det nu inte finns medicinska skäl som gör att det skulle vara en dålig idé.
Jag säger heller inte att media är något dåligt och att folk som litar mycket på media är intelligensbefriade eller liknande. Media ska tala sanning och ta upp saker som folk bör veta om. Jag litar på media. Men media kan ofta överdriva, undvika att skriva vissa saker och få folk att missuppfatta. Media vill trots allt, som de flesta, i grund och botten tjäna pengar. Detta bland annat för att forstätta kunna sprida viktiga nyheter till jordens befolkning.
När ni nu har läst mina åsikter och reflektioner antar jag att ni tror att jag inte kommer ta vaccinet. Men så är inte fallet. Jag kommer ta vaccinet, få ont i armen, feber och eventuella långsiktiga biverkningar. Vet ni varför?
SÅ JAG SLIPPER ALLT JÄVLA TJAT.
Svininfluensan. Det finns väl ingen i dagens samhälle som inte vet vad detta är för något. Influensan H1N1, som WHO (World Health Organisation) nu har klassats som en pandemi på grund av att den har smittat så otroligt många människor och för att den spridit sig så snabbt. Varje dag hör, läser eller ser man något som har med denna pandemi att göra, och enligt min åsikt har vi media att tacka för vårt nya AIDS. På torsdag tar jag mitt vaccin. Eller gör jag verkligen det?
"Man försöker nu snabba på framtagningen av vaccinet genom att hoppa över vissa testfaser som behövs för att se om vaccinet är säkert, vilket tar tid. Detta är väldigt riskabelt även om myndigheterna säger att det sannolikt inte ska vara någon risk. Vi vet vad 'sannolikt inte' betyder. Det är mest en friskrivning om något allvarligt händer.
Senast USA:s regering gjorde en stor vaccinkampanj mot svininfluensan var 1976. Då fick många personer allvarliga skador av vaccinet och 1 på 1000 av de som vaccinerades insjuknade i Guillan-Barré syndrom. Tusentals av dessa blev förlamade och många dog. Faktum är att fler dog av vaccinet än av själva svininfluensan." - Vitamera.se
Efter att ha gått igenom hela texten känner jag nu att jag bara vill gråta. Jag vill ta vaccinet, trots allt som står om det. Att det ska innehålla ingredienser som tex. kvicksilver (giftigt), är cancerframkallande eller kan ge njursvikt. Jag tänkte att jag skulle bortse från dessa saker och ta det i alla fall. Jag har folk i min närhet som jag bryr mig om och som inte har samma lugna inställning till influensa H1N1. Därför. Jag tänkte även att det skulle vara tråkigt om jag skulle smitta personer som inte är lika motståndskraftig mot den. Men när det ser ut som om man ska uppoffra en del av sin egen säkerhet för andras säkerhet är det för mig inte lika självklart längre. Är detta själviskt tänkade från min sida?
Jag tycker det är så tråkigt att media gör en så stor sak av det hela. Visst, det är en viktig sak som ska tas upp, det är trots allt en pandemi, enligt WHO:s beräkningar kan den komma att drabba var tredje person. Men, det finns ett men. Det finns folk som förlitar sig blint på det media skriver utan att ta reda på mer information. Dessa går miste om saker som ovanstående citat. De går även miste om saker som man förstår om man tänker efter. Om det drabbar fler personer, kommer det också döda flera. Världen drabbas varje år av influensavågor som är olika starka och dödar olika många. Mellan hundra miljoner och en miljard människor drabbas varje år, och mellan tvåhundra och femhundratusen människor dör varje år i influensa.
Dock finns det ju ingen anledning för att detta ska hindra folk från att få ta vaccinet. Ingen ska få hindra någon att ta vaccinet om de verkligen vill, om det nu inte finns medicinska skäl som gör att det skulle vara en dålig idé.
Jag säger heller inte att media är något dåligt och att folk som litar mycket på media är intelligensbefriade eller liknande. Media ska tala sanning och ta upp saker som folk bör veta om. Jag litar på media. Men media kan ofta överdriva, undvika att skriva vissa saker och få folk att missuppfatta. Media vill trots allt, som de flesta, i grund och botten tjäna pengar. Detta bland annat för att forstätta kunna sprida viktiga nyheter till jordens befolkning.
När ni nu har läst mina åsikter och reflektioner antar jag att ni tror att jag inte kommer ta vaccinet. Men så är inte fallet. Jag kommer ta vaccinet, få ont i armen, feber och eventuella långsiktiga biverkningar. Vet ni varför?
SÅ JAG SLIPPER ALLT JÄVLA TJAT.
Jag vill ha jul
Jag vill ha vinter och jul. Jag vill se snöflingorna dansandes ner från himlen. Jag vill sitta med en varm kopp te med mycket socker och betrakta de inslagna julklapparna som ligger och tigger om uppmärksamhet under granen. Jag vill känna doften av inslagspappret med de glada tomtarna med rosiga kinder på. Jag vill gå och julshoppa och fika på ett varmt café. Jag vill se de förväntansfulla ansiktena på mina små kusiner när de får reda på att tomten ska komma på besök. Jag vill ha jul, helt enkelt.
Men ändå är det jag vill
Jag vill blogga varje dag, jag vill vara aktiv. Men jag tycker det är lite svårt. Det är såhår att jag vill blogga när jag känner att jag har något intressant att skriva om, något som gör intryck på folk, får ens hjärna att arbeta. Saker som jag upplever har mening. Jag vill inte skriva om min dag, för detta är ingen dagbok för mig. Detta är ett ställe där jag kan tänka till, uttrycka min kreativitet och det som värmer i hjärtat. Kreativtet, lust, lycka och intressanta saker att skriva om dyker vanligtvis inte upp varje dag, därför är det så svårt för mig att blogga regelbundet. Men ändå är det jag vill.
Det jag egentligen skulle skriva när jag började var att jag tänkte plugga ordentligt nu, men det kändes inte riktigt lika kreativt, lustfyllt eller intressant som de saker jag vill skriva om ska vara.
Jag älskar att drömma
Hamphus, jag vill flytta ihop med dig nu! ♥
Du anar inte vad jag längtar till den dagen, då vi står framför dörren. Dörren som leder in i vår, alldeles alldeles egna lägenhet. Båda står där och fumlar med nycklarna och vi knuffas. Det är klart att båda vill vara den första som låser upp dörren? Tillslut vinner du, det gör du alltid.
Du låser upp, och där står vi i dörröppningen med varsin flyttkartong i handen, och plötsligt tvekar vi inför att ta steget in i det nya livet. Som sambos.
Sambo. Det vill jag vara.
Jag kliver in först. Du ber mig lite besvärat att ta av mig skorna, eftersom du inte vill ha skitigt på golvet med en gång. Jag lyssnar inte på det örat, det enda mina sinnen är fokuserade på är lägenheten. Den är liten, men lagom som första boendet. Väggar, golv och tak är kala eftersom möblerna inte kommit än. Första natten tvingas vi sova på en liten skumgummimadrass, men det gör absolut ingenting, för nu sover vi för första gången tillsammans som sambos. I vår alldeles egna lägenhet. Vår lägenhet. 
Skolstarten
Jag har länge våndats över att skolan börjar snart, men jag känner nu (en fjortistermos och ett anteckningsblock senare) att jag är redo. Jag känner att jag vill. Jag vill gå mitt sista skolår, plugga gärnet, visa att jag är bäst, och sedan ta studenten med gott samvete. Jag är redo.
