Ibland får jag en konstig känsla. Den kan komma när som helst, och det är oftast i anknytning till en folksamling. Låt oss säga att du sitter i matsalen och äter de där tråkiga köttfärsbiffarna, som för tankarna till barnmaten du åt när du var liten. Du betraktar alla människor runt om dig, ett gäng med välklädda tjejer sitter några bord bort och skrattar högt åt något hemligt, naturnördarna som diskuterar mattetalet de inte lyckades lösa på mattelektionen som ägt rum någon timme tidigare och de ensamma som äter sin mat under tystnad och funderar över varför ingen vill komma dem nära in på livet. Alla dessa människor som tillsammans bildar en enda stor massa av folk, individer, känslor och uttryck. Du får känslan av att din själ, liksom inte riktigt finns bland alla dessa andra, att du är ett ensamt tom skal som varken känner eller har en egen vilja. Det känns som om du inte finns, men någon, ja någon är det som ser ut på alla dessa människor. Någon som betraktar dem. Som om dina ögon verkar som ett titthål för ett annan livsform, i en annan värld som ligger i ett annat universum. Från dina ögon betraktar de mänskligheten, denna för dem främmande livsform.