Föreställ dig hur du går omkring med en gnagande hunger. Den upptar hela din varelse och det är det enda som din hjärna fokuserar på. Du fantiserar ihop en kolossal festmåltid där du vandrar runt i ingenstans och håller dig krampaktigt om magen. Fantasin innehåller alla dina favoriträtter, alla de där ätbara sakerna som verkligen får det att vattnas i munnen på dig. Fantasin är så stark, du ser all mat stå uppdukad framför dig, du andas in du de ljuvliga aromerna av allt det där som du riktigt mjuknar av när du äter, du känner smaken av ditt favoritbröd när du långsamt tar ett fantasibett av det och dina knän nästan viker sig när du ömsint börjar tugga.
Du ser upp ur dina drömmerier och då upptäcker du att festmåltiden faktiskt står där framför dig. Du blinkar till lite klumpigt - ja, det är på riktigt. Ingen dröm. Dofterna slår emot dig och lindar in dig som ett duntäcke en kall vinterdag. Du skälver till och ska precis ta två steg fram för att kunna stilla din hysteriska hunger men så upptäcker du en svart tjock linje på marken framför dig. Linjen omringar långbordet med frestelserna och någonting får dig att inse att du inte får passera den. Du skulle hur lätt som helst kunna kliva över den bara genom att ta ett steg fram, men du vågar inte. Du frukar för vad som kommer hända. Ändå vill du så gärna komma åt maten, viljan är som ett kliande skavsår som enkelt skulle kunna lindras genom att sätta på ett plåster, ändå gör du det inte. Så nära. Så långt borta. Frågan du ska ställa dig är - är det värt att riskera total kalabalik för att få det man verkligen, verkligen vill ha?