Tänk att känslor, starka känslor som man tror kommer finnas där för alltid, kan försvagas och försvinna så enkelt som om de aldrig funnits där tidigare. Att känslor som står fastfrusna som berg kan knuffas undan lika lätt som om berget i själva verket var en fågelunges ludna dunfjäder, som rycks upp i luften av en plötslig vindpust. Men att dunfjädern aldrig skulle ha kunnat lyfta utan denna vindpust, denna underbara vindpust som för med sig doften av allt det där som gör ett så starkt intryck på en. Dofterna av nyplockade äpplen, tallbarr, nybakat, våt asfalt, källare, höstlöv, doften av livet.