Lycka är en härlig känsla. Det är underbart att se när den bor i folk och i vissa personer tycks den alltid befinna sig. De som alltid ler med ögonen, de som det glöder om när de kliver in i rummet och de som lyser de allra mörkaste grottor som en för evigt brinnande fackla. Men det är också underbart när lyckan gror i sin egen själ och sitt eget hjärta. Som nu. Den har grott sig ett knytnävsstort frö i mitt bröst där solen alltid lyser numera. Den sträcker sina värmande händer mot det, för att visa att detta frö tänker jag inte släppa taget om. Det får inte dö, vad som än händer. 
Och samtidigt håller du om mig med ett fast grepp. Tillsammans med solen skyddar du lyckan, låter den inte slippa undan. 
Nu vet jag. Jag vet att när vi ligger i sängen tillsammans och du vilar ditt huvud mot mitt bröst sovandes, det är då jag är som lyckligast.