Jag känner mig liten. För snart en månad sedan tog jag studenten och lämnade korridorerna med smutsigt stengolv och mesgula väggar. Tryggheten. En sådan trygghet och stabilitet som man bara känner hos en farfar eller mamma. Dit jag vandrade fem gånger i veckan och sökte mig själv, vem jag är och vem jag skulle vara i framtiden. Men vem är det då? Nu är framtiden här och jag känner mig vilsen. Hösten närmar sig som en maffig våg av kyla och sysslolöshet. Rastlöshet. Risker. Löv att halka på, mörker att gå vilse i. Ännu har jag inte hittat min ficklampa. Det kan vara svårt att se framtiden när man blir bländad av solen som lyser så starkt. Som skänker mig värme och säger att allt är bra. 
I butiken där jag för tillfället fördriver min tid är det tomt. Ingen vill vara inne när det är så fint väder. Folk ser det som en plikt att vara på stranden med filt och kall sallad när solen kikar fram bakom molnen och överrumplar en med kraft. Och själv själv sitter jag här, utanför kroppen. Förvirrad, för livet är så stort och jag är så liten. Liten som en nyfödd, blind kattunge. Svaga ben, darrandes som asplöv. Jag försöker ta ett steg, men dunsar i golvet. Jag höjer huvudet. Det är så stort och tungt, det känns som att balansera ett bowlingklot på ett finger. Mjau. Ett rop efter trygghet. Inget svar. Jag är ensam i den stora världen.