Eftersom Beatrice är så sagolikt bra på att uttrycka sig på ett sätt som gör en nyfikten, engagerad och inspirerad känner jag ett behov av att också dela med mig av mina idéer och föreställningar. Länge har jag känt att jag inte endast kan blogga om stil, delvis för att det kan bli lite entonigt, men framförallt för att det får mig att känna mig så... platt. Och platt, det är jag ju inte. Jag är en människa med mina egna värderingar, känslor och uttryck. När jag är ensam med mina tankar blir det mycket filosiferande och grubblande, kring det mesta egentligen. Därför känner jag nu att det är dags för att dela med mig av dessa funderingar, inte för att jag vill omvända någon till ett synsätt som är detsamma som mitt eget, men för att visa att denna tanke, åsikt, eller känsla faktiskt finns. Kanske kan jag också så ett frö hos någon annan som leder till att man tillåter sig själv växa, bli mer ödmjuk eller få en annan syn på saker och ting än man tidigare haft.

 

I inlägget "Liten fundering kring feminism" skriver Beatrice om hennes tankar kring ordet feminism, varför det är så laddat och varför hon inte vill kalla sig feminist. Mycket av det hon skriver kan jag direkt relatera till eftersom att jag är en av de hon skriver om som inte vågar kalla sig själv feminist. NE.se skriver att feminism är "ursprungligen ett nedsättande ord" redan på första raden. Detta tycker jag bevisar hur otroligt starkt inpräntat det negativa synsättet kring ordet faktiskt är. Vanligtvis använder jag mig av uttrycket "smygfeminist", eftersom jag känt ett behov av att ändå framföra lite utav mina åsikter, och faktiskt så ler folk då igenkännande. Då tänker jag att om denna, inte rädsla men kanske spärr finns hos mig, borde den också finnas hos andra personer.

 

Varför envisas folk med att sätta likhetstecken mellan dessa två ord? Det säger ju nästan sig självt varför man inte vill bli förknippad med detta. "Hej, mitt namn är Hanna och jag hatar 50% av Jordens befolkning". Man låter ju som en fruktansvärt futtig och otrevlig liten jävel som man vill ge fan i att umgås med, och vem vill vara det? Ärlig talat?

Att denna missuppfattning finns tror jag att jag har något så när en förklaring på. Det som jag tror att man som feminist ogillar är många män känner sig tvingade att gå in i den stereotypa mansrollen, trots att detta inte är den de är egentligen. Ser ni skillnaden där? "Hej, jag hatar män" och "Hej, jag hatar när män mot sin vilja tvingas in i en roll som de inte trivs i". Det är hårfint.

Ja, det verkar ju finnas en allmän uppfattning att feminister vill radera könet, hur fan nu det skulle gå till. jag kan bara föreställa mig mötet på sjukhuset: "Ja hej, Göran, då är det dags att skära av dig din penis, den kan du ju inte gå runt med! Tänk om någon skulle se att du är man (skrockar högljutt)", vartefter läkaren drar fram skalpellen. Ni hör ju hur bisarrt det låter.

 

Ordet hen kan däremot användas i de tillfällen när kön inte är relevant, vilket är ganska ofta faktiskt. Till exempel: "När en person känner sig sexuellt trakaserad eller utnyttjad, kan hen vända sig till ...." eller i en nyhetsartikel: "Mopedisten blev allvarligt skadad när hen fick sladd i kruvan och for ner för slänten". Det är faktiskt inte svårare än så.

 

Haha, ja, när man blir skrattad och förlöjligad för sina åsikter är det väl inte så konstigt att man brusar upp? Det känns ju faktiskt lite så som att ingen lyssnar, att folk slår dövörat till och sedan kontrar med någon ointelligent kommentar som "Du är dum i huvet din jävla hora". Man blir ju så trött, och med tröttheten kommer irritationen, och med irritationen kommer ilskan. Så ja, feminister kanske är lite arga, men de har fan i mig anledning att vara det.

 

Det verkar som man har fått sig en bild av att feminismen står för att kvinnan ska bli de som har makten, eftersom man pratar mycket om kvinnors rättigheter, kvinnors villkor osv. Och det är ju faktiskt så att om kvinnor ska få mer makt, måste männen ge tillbaka lite av den makt som kvinnan faktiskt har rätt till. Det kanske låter krasst, men så uppfattar jag det. Men att kvinnan ska tilldelas den makt från mannen som egentligen är deras, uppfattas av någon anledning som att kvinnan ska ta all makt från mannen och han ska inte få någonting kvar.

 

Men det är ju inte det som feminism handlar om. Faktiskt. Feminism handlar ju om att man ska få vara den man känner att man är i det allra innersta. I själ och hjärta. Detta utan att stöta på hinder på grund av kön, normer eller politiska strukturer. Att ingen ska kunna säga åt dig att "du kan ju inte ha kjol på dig, du är ju pojke" eller bara flickor kan köra dockor i dockvagen". Att män ska få arbeta på dagis utan att grabbarna i gänget tycker att man är en vekling eller att de andra arbetskamraterna oroar sig för att du är pedofil när du motiverar dig med att du älskar barn. Att kvinnor ska få jobba som byggarbetare utan att kallas för pojkflicka eller bli särbehandlad av arbetskamraterna för de tror att du bara duger till manikyr och shoppa med tjejkomisarna. 

Feminism kanske inte är ett så negativt ord ändå?