Livet tog en sådan vändning när Naira Rakosi tog livet av sig. Alla påverkades av det. Det fruktansvärda som hände. Men hur skulle hon kunnat veta att hennes självmord skulle komma att orsaka en sådan olycka? Om hon hade anat vad som skulle hända innan hon hoppade från bron som ligger alldeles vid de grå högusen kanske hon hade stannat upp lite vid det avgörande klivet. Kanske hade hon inte hoppat alls. I vilket fall hade det varit det bästa. Det bästa för oss alla. Men nu var det faktiskt så att Naira Rakosi tog livet av sig, den där tisdagen i februari för ungefär ett halvår sen.
     Nairas pappa Antal kommer inte från Sverige, vilket var anledningen till att hon hade så konstigt efternamn. Han flyttade till Sverige då hans älskarinna lämnade honom med dottern de fått tillsammans. Alla kallar henne för "Lady Hungary" av den anledningen att pappan kommer just ifrån Ungern, och att ingen egentligen känner till hennes riktiga namn. Inte ens Naira visste det, trots att Lady Hungary var hennes mamma. Ingen vet heller anledningen till att älskarinnan lämnade honom och den nyfödda Naira, det kan ha berott på vad som helst. Vissa påstår att hon fick ett  modelljobb i Frankrike, medan andra menar att Antal var för dålig i sängen. Hur som helst kom de i alla fall till vår stad för ungefär 17 år sen och det enda de hade med sig var en plastkasse innehållande blöjor och ett antal paket pulvervälling.

Detta skrev jag nu, bara sådär. Jag skulle gärna göra en hel bok av detta men behöver planera den lite mer innan jag fortsätter. Ge mig gärna konstruktiv kritik!

Musik är så underbart vacker. Nu pratar jag inte om rock, pop eller punk, eller något annat inom den sortens musik. Jag pratar om musiken som ett piano, en cello, en fiol, en orgel, en aukustisk gitarr eller en alldeles ensam människoröst framkallar. Varför ska man lägga ner en massa energi på att kombinera alla dessa olika instrument när de är så vackra på egen hand? Stråken mot strängarna som tillsammans brummar sprött. Orgelns dominerande tjut som skär igenom den klara natthimlen. Gittarens knäppande toner lekandes med glöden från brasan. Pianotangenterna som klingar stumt, klättrandes upp för trädens höga kronor. Flöjtens porlande ljud i den ljumma. ljumma gryningen. Det kan man kalla musik det.

Jag kom precis på vad jag drömde i natt, det var ganska skumt.
Jag var i min sommarstuga, det var sommar, varmt och härligt. Av någon anledning ska jag därifrån för det kommer en buss och ställer sig precis utanför huset på gräsmattan. Det är en gul buss (skräll) och den är dretstor. När jag går in i bussen är det ungefär fem platser på varje sida om gången i mitten, istället för det vanliga antalet som är två. En bit bak sitter Hamphus med några främmande personer - trodde jag. Jag sätter mig framför och börjar prata med dem, och det visar sig att de hör till skypegänget, jag har bara inte träffat eller pratat med dem. En av dem är en tjej och hon är fruktansvärt uppspelt över vårat möte, trots det fatum att vi aldrig har pratat med varandra. Hon svettas jättemycket och efter ett tag sprutar det ut svett från kinderna, som ur en vattenkran. Några tjejer som sitter ett par rader bakom kollar med otroliga bitchblickar mot tjejen - och det med all rätt, det är verkligen en makalös syn. När det slutat spruta svett  erbjuder jag henne lite papper, men hon tackar nej och beter sig som om det vore helt normalt att det sprutar en halvliter svett ur ansiktet ibland.

Efter att tag hör jag en välbekant röst och reser mig upp och tittar bakåt i bussen. Det visar sig vara alla bekanta människor från skypegänget som sitter en bit bort - Robin, Sebbe, Alex, Isak och Bea sitter alla som en stor kärleksfull grupp och pratar och skrattar. Jag börjar sen berätta för Hamphus om gänget, men innan jag hinner prata klart så vaknar jag.

Här kommer en fortsättning på det tidigare smakprovet jag lagt upp från min ofärdiga "bok". Smakprov 1 och 2 bildar tillsammans prologen vid namn "Brand". Enjoy.
 
"Det kommer någon" sa han och just i det ögonblicket flög dörren upp, och de rostiga gångjärnen släppte taget om dörrkarmen så att träflisorna kastade sig ut i luften. Dörren slog i golvet med ett intensivt brak så att dammet flydde upp i luften.

"Vem där?" sa den gamla kvinnan uppskakat medan pojken såg med fasa på när de fem soldaterna på led rusade in genom stugans smala ingång. Deras kopparförgyllda rustningar skramlade när metalldelarna stötte emot varandra. Sist i ledet gick prästen.

"Vilka är det som gör intrång i vår enkla boning?" sa gumman gällt medan hon reste sig ur fåtöljen och höll stickningen framför sig i försvar.

En av de kraftigare soldaterna trängde sig fram och slog till gumman över ansiktet så att hennes tunga kropp föll golvet med en dov duns.

"Du har inte rätt att tala på det sättet till så höga män" sa han med ett hånleende samtidigt som han såg ner på henne där hon låg i en hög på golvet.

"Men jag förstår inte..." började hon men mannen avbröt henne tvärt.

"Ha! Du förstår inte säger du? Men då ska jag förklara det hela för dig" sa han hånfullt medan han kliade sig över den skäggiga hakan "du har en demon i huset."

Nu klev en annan soldat fram och grabbade tag i pojkens ena arm. Ett moln av svett stötte emot pojken medan han skrämt skrek åt soldaten att släppa taget om honom.

"Låt pojken vara!" skrek gumman samtidigt som hon reste sig och kastade sig mot det ställe hon trodde att de befann sig.  Hon lyckades som i ett mirakel få tag i soldatens fria arm och drog ner soldaten på golvet tillsammans med sig själv. Mannen svor ilsket och daskade även denne till den gamla kvinnan över ansiktet så blodet började forsa ur näsan på henne.

"Hon har ställt till med nog problem" sa prästen som fram till nu varit helt tyst.

"Oskadliggör henne".

Soldaten med den skäggiga hakan gick fram till kvinnan och stack med en hastig rörelse spjutet i bröstet på henne. Hans ansiktsuttryck visade inga som helst tecken på sympati eller vemod, utan stirrade bara på det stället som spjutet hade genomborrat. En kort stund kippade hon efter luft, medan lungorna långsamt fylldes med blod. Hon hostade till och livet gav tillslut efter för den oundvikliga döden. Hon blev omedelbart stel och kall i kroppen. Blodet spred sig som en matta under henne och färgade trägolvet rött. För ett ögonblick var pojkens förfärade tjut allt som hördes i den lilla stugan, men skriket dog tillslut ut och utvecklades istället till hysteriska snyftningar. Soldaten som hade dödat kvinnan gick fram till pojken och böjde på överkroppen för att hans ansikte skulle komma i samma höjd som pojkens.

"Ta det lugnt pojke" sa han "såna som du har inga känslor".

Pojken slutade plötsligt att snyfta och såg upp mot mannen som stod böjd framför honom. Alldeles nyss hade en otrolig sorg sköljt över honom men den började nu bubbla upp till vansinnigt raseri. Pojken började andas häftigare samtidigt som han kände hur en känsla av oerhörd makt svallade över honom. Han började plötsligt viska okontrollerat och soldaterna kastade nervösa blickar mot varandra. Utanför började stora mörka moln uppstå på den tidigare skärklara natthimlen.

"Vad är det du säger?" sa den skäggige mannen men backade skrämt när pojken väste åt honom och visade sina vita huggtänder.

"Du är ju helt rubbad!" sa han och pekade med ett svettigt finger mot pojken, vars ögon plötsligt hade övergått till en röd nyans, som om de speglade blodet som var utspritt över golvet.

En blixt slog plötsligt ner några meter från stugan och alla stirrade förskräckt ut genom fönstret. Ett av de angränsande träden hade börjat brinna och påminde snart om en stor fackla. Männen hann inte reflektera över händelsen innan två till blixtnedslag träffade stugan så att även den fattade eld. Den spred sig med en onaturlig hastighet ner över väggarna och pojken rusade snabbt ut genom dörröppningen för att rädda sig. Männen försökte i panik följa efter honom men så fort pojken klivit över tröskeln hade en vägg av eld skapats bakom honom som låste in dem i ett brinnande fängelse. Elden brände effektivt ner stugan samtidigt som pojken gråtande sprang in bland träden och försvann.

Här kommer ett smakprov på min bok. Enjoy.

En äldre dam satt vid brasan och stickade i sin lilla stuga, som hon alltid brukande göra vid dagens slut. Hon satt i en gungstol som sedan länge hade förlorat all sin färg, och med hjälp av sina toffelbeklädda fötter fick hon den att mjukt gunga fram och tillbaka över det mörka trägolvet. Trots att hon varit blind i över tolv år stickade hon på, maska efter maska, utan att verka det minsta osäker på vad hon gjorde.

Utanför blåste en mild bris som fick stugans tunna fönsterrutor att skallra oroande. En bit bort gick en grupp på sju män i en rask takt. Det kan tyckas lite underligt att dessa var ute och gick så pass djupt inne i skogen vid den här tiden på dygnet, men männen trampade utan vidare på med bestämda kliv. I täten gick två medelålders män, den ena var präst och var iklädd en lång vit dräkt som släpade i marken när han gick. Den andra mannen, som var lite kortare, var klädd i slitna kläder och verkade obekväm av den stele prästens närvaro. Bakom dem gick fem soldater med varsitt spjut i handen med uttryckslösa miner. När stugan kom inom synhåll stannade de upp och prästen började dämpat tala till mannen bredvid honom.

"Är du säker på att det är här du såg den?"

"Ja" svarade han med rosslig röst "jag är helt säker på min sak".

"Bra" svarade prästen kort medan han gjorde tecken åt vakterna att följa honom "du kan lämna oss nu."

"Men, hur blir det med betalningen som ni utlovat?" sa mannen medan vakterna nonchalant gick förbi honom, som om han vore ett träd som stod i deras väg.

"Vi kontaktar dig om vi lyckas med uppdraget" sa prästen "gå hem med dig nu, du har säkert en fru som sitter och väntar på dig".

Mannen såg förstummat på medan en av soldaterna gjorde sig redo för att sparka in dörren.

Inne i stugan såg pojken upp från sin bok igen men inte för att se på den gamla kvinnan, utan för att han tyckte att han hade hört något. Ett ljud. I den bottenlösa tystnaden som rådde omkring honom var det inte svårt att uppfatta om en grupp män skulle komma gående utanför, vilket var precis det pojken tyckte sig ha hört. Oron började snabbt gro ett frö i bröstet på honom. De brukade aldrig få besök, speciellt inte vid den här tiden på dygnet.