Dessa vackra bilder vill jag få upp på väggen på en gång. Måste bara komma på ett snyggt upplägg. Artist Chen Dehong.

Vid tidpunker då jag väntar, då det inte händer så mycket, kan jag inte låta bli att kladda. Jag kan helt enkelt inte hålla pennan stilla när jag blir uttråkad. Handen får lust att skapa, den tar över och får kontroll över mig. Alla har sina olika företeelser de gör när de blir rastlösa. Vissa pillar med håret och andra tar fram mobilen. Jag kan helt enkelt inte låta bli att teckna.

♥ 1 ♥

Jag inleder morgonen med lite konst, en bild gjord av Jun Kumaori (くまおり純), en helt awesome konstnär som av bilden att dömma vet precis vad man ska använda en pensel till! Hennes bilder och mer info om henne själv finns att finna här.

En liten grafisk version av en textsnutt of mine som jag dolade ihop.

Jag tyckte denna strip var helt underbar, speciellt som jag har katt och kan relatera till dilemmat här! Tjejen som ligger bakom denna heter Yasmine och hon har många fler av detta stuk på hennes blogg.

Detta är en stor dag! Nedan ser ni min

allra första pixelgubbe som jag tog mig

Jag är verkligen inte van att gå upp såhär tidigt. Torsdag är min tidigaste dag i veckan då jag börjar 10.00. Ända sen jag fick "drömmarnas schema" så har jag kunnat vara uppe ganska länge på kvällarna, men igår tog jag mig lite för mycket friheter. Men vem vill inte missa Scrubs, trots att klockan visae 23.00?
Just nu ser jag på nyhetsmorgon, vilket jag gör varje vardagsmorgon och det är faktiskt ganska underhållande bitvis. Inte minst så känner man ju sig lite mer sofistikerad.
Bredvid ser man en gammal bild från min produktiva tecknartid. Hoppas den tiden kommer tillbaka snart. Kanske när sommaren drar igång och jag får lite fritid.

Idag blev jag klar med det sista skolarbetet för den här terminen. Det känns konstigt att komma hem och inte ha något som man måste göra. Det har alltid vartit något litet som legat och gnagt i bakhuvudet, ett olöst mattetal, böcker som ska läsas och reflekteras över, prov som ska pluggas till. Men nu, nu sitter jag här, och jag har ingenting att göra. Hallå! Ge mig en läxa eller något. Jag är rastlös.
Det kanske är tid för mig att börja skriva igen. På allvar. Förra sommaren började jag och min kompis skriva på en varsinn bok, som vi sedan skulle försöka skicka in till något bokförlag. Allt gick superbra, tills sista veckan i juli kom, tillsammans med en fruktansvärd värmebölja. All min skrivarlust och kreativitet försvann i ett knäpp. Det var olidligt att över huvud taget ha datorn på. Tack vare den veckan blev min bok förlorad, ofärdig, bortglömd. Jag undrar om vi någonsin kommer få reda på vad som hände med karaktärerna Merkerus, Serkan och Hami.
I år är jag dock förberedd! Jag har lånat en usbfläkt som är ungefär 20 cm hög. Försök stoppa mig nu värmebölja! 

Här är första och andra smakprovet från Att lätta från marken. Det var den tänkta prologen till boken.

Ibland mår man verkligen inte bra, trots att hjärnan säger att man inte har något att vara ledsen över. Allt i mitt liv är på topp, jag har bra betyg, jag har flera intressen som jag ägnar mig åt på fritiden, jag har vänner, många av "äkta" vara dessutom och jag är lyckligt kär upp över öronen.
Trots allt detta, trots min lycka, känns det inte bra. Men istället för att kasta mig på sängen och gråta tog jag på Hamphus begäran fram mina nyinköpta penslar och akrylfärger och började med ens låta tårarna rinna ut genom penselns spets. Ungefär 40 minuter senare hade jag mina deprimerade känslor ingrott i ett ark papper.
Jag mår mycket bättre. Tänk vilken makt färg och penslar kan ha. Därför respekterar jag konsten.

Vaknar 11:40. Plikter tynger mig. Jag trodde dagen var förstörd. Men tänk vad du kan förändra humöret genom att göra något du inte gjort på länge, som att teckna. Och att för mig teckna en någorlunda realistisk bild var otroligt länge sen. Det var som att mitt dåliga humör pressades in i bilden när jag höll på. Men ser han verkligen så deprimerad ut?
Jag är medveten om alla fel som finns i bilden, men det var inte min mening att göra den perfekt. Ibland kan det vara charmigt att se att ögonen sitter alldeles för långt isär, eller att halsen är på tok för lång. Det är såna saker som gör bilden mer speciell. Mer egen.
Mellan augusti och december förra året tecknade jag som en dåre, i runda slängar gjorde jag en bild varje dag. Och hur mycket utvkecklades jag inte på det? Otroligt mycket. Man lär sig så fantastiskt mycket på att öva, öva och öva. Tro mig. Ni som har ett öga för det där, och följde min utveckling på bilddagboken, ni förstår.
Nu har jag insett hur mycket tecknandet betyder för mig. Hur viktigt det är för mig att kunna ta penna och papper och få ner mina känslor på det. Jag inser också att hur mycket jag än skulle vilja, skulle jag inte kunna sluta att teckna och måla. Det är som min egen lugnande medicin, den får mig att slappna av och fokusera mina tankar på annat för en stund. Istället för att tänka på det stora skolarbetet på tretusen tecken som jag måste ha gjort till på tisdag, kan jag koncentrera mig på hur skuggningen under näsan ska se ut, eller vart glanspricken i ögat ska sitta.
Så om jag verkar nere, ge mig bara penna och papper så ska du se att det ordnar sig!