Åh, jag är så underbart glad. Våren är påväg. Solen lyser in genom det öppna fönstret. Luften är frisk, och om några veckor väntas jorden födas på nytt. Jag vill ut, ta långa skogspromenader, åka upp till stugan och vädra. Låta den friska luften yra igenom huset med de knakande golvbrädorna, de slitna mattorna och de väderbitna stolarna och borden. Jag vill bädda rent i de gamla sängarna, skaka om täckena och verkligen känna hur vintern lämnar den gamla trästugan.
Sen vill jag sätta mig på en trästol på den kolosala gräsmattan, blunda och känna hur vintern lämnar mig också. 

Åh, vår är underbart.  

Vad skulle man göra om man inte hade människor i sin närhet?

Vem skulle berätta för om hur gårdagen var? Vilka skulle man gnälla på, och vilka skulle man gnälla tillsammans med? Vem skulle man bli tröstad av när man känner att ens värld håller på att gå under? Vem skulle smaka på såsen som man nyss gjort och berätta om den behöver mer salt eller inte? Vilka skulle man bada naken med under sena sommarkvällar? 

Jag känner verkligen hur vårkänslorna börjar sprida sig i mig, trots att termometern visar långt under noll. Jag börjar tänka på festivaler som är flera månader bort. Hur ska jag ha råd att gå på dem?
Jag börjar tänka på sommarjobb - för denna sommaren blir det till att slita! Jag vill ha pengar så jag kan gå på dessa festivaler och göra allt det som man njuter av här i livet. Då behöver man pengar, för livsnjutning kostar. Jag vill inte kasta bort denna sommaren. Visst förra sommaren var jag ju på PIP och så, men ändå, jag jobbade inte ett skit trots att jag borde ha gjort det.
Men nu när kärleken har kommit in i mitt liv känner jag hur mycket jag ser fram emot den här sommaren. Jag tänker också på att det är sista sommaren som omyndig - nästa sommar är jag nämligen 18 år. Vid 18 år börjar ansvaret. Det känns på något sätt som om min frihet blir mindre och mindre, hur mer och mer plikter läggs på mig. Saker som jag måste göra. Är det inte då man ska njuta av livet som mest?
Detta får mig osökt att tänka på att jag sakta men säkert håller på att bli mer och mer vuxen, utan att jag lägger märke till det. Snart sitter jag väl där i min knarriga gungstol och undrar vart livet tog vägen egentligen. 
För vart i helvete är man påväg egentligen?

Åh, vad jobbigt det kan vara ibland. Jag känner verkligen för att skriva, vara kreativ, men av någon anledning går det inte. Jag vill skapa sådant som verkligen lämnar avtryck i människors hjärtan. Mitt mål är varken ära berömelse eller rikedom, jag vill bara att människorna i min närhet ska minnas mig. Jag vill leva kvar genom mina texter och bilder så att, när jag är död, kan väckas till liv så fort någon tar del av det jag skapat.
Jag tänker försöka skriva oftare här, det ger mig en så fantastisk känsla att få uttrycka mig skriftligt och den här bloggen är ett bra ställe att göra det på.
Dela gärna med er av min blogg till andra människor så jag kan samla på mig fler små avtryck i folks hjärtan.

Lycka är en härlig känsla. Det är underbart att se när den bor i folk och i vissa personer tycks den alltid befinna sig. De som alltid ler med ögonen, de som det glöder om när de kliver in i rummet och de som lyser de allra mörkaste grottor som en för evigt brinnande fackla. Men det är också underbart när lyckan gror i sin egen själ och sitt eget hjärta. Som nu. Den har grott sig ett knytnävsstort frö i mitt bröst där solen alltid lyser numera. Den sträcker sina värmande händer mot det, för att visa att detta frö tänker jag inte släppa taget om. Det får inte dö, vad som än händer. 
Och samtidigt håller du om mig med ett fast grepp. Tillsammans med solen skyddar du lyckan, låter den inte slippa undan. 
Nu vet jag. Jag vet att när vi ligger i sängen tillsammans och du vilar ditt huvud mot mitt bröst sovandes, det är då jag är som lyckligast.

Ändå är jag positiv, mycket positiv.

Jag vill skapa, vara kreativ, men kan inte.

Föreställ dig hur du går omkring med en gnagande hunger. Den upptar hela din varelse och det är det enda som din hjärna fokuserar på. Du fantiserar ihop en kolossal festmåltid där du vandrar runt i ingenstans och håller dig krampaktigt om magen. Fantasin innehåller alla dina favoriträtter, alla de där ätbara sakerna som verkligen får det att vattnas i munnen på dig. Fantasin är så stark, du ser all mat stå uppdukad framför dig, du andas in du de ljuvliga aromerna av allt det där som du riktigt mjuknar av när du äter, du känner smaken av ditt favoritbröd när du långsamt tar ett fantasibett av det och dina knän nästan viker sig när du ömsint börjar tugga.
Du ser upp ur dina drömmerier och då upptäcker du att festmåltiden faktiskt står där framför dig. Du blinkar till lite klumpigt - ja, det är på riktigt. Ingen dröm. Dofterna slår emot dig och lindar in dig som ett duntäcke en kall vinterdag. Du skälver till och ska precis ta två steg fram för att kunna stilla din hysteriska hunger men så upptäcker du en svart tjock linje på marken framför dig. Linjen omringar långbordet med frestelserna och någonting får dig att inse att du inte får passera den. Du skulle hur lätt som helst kunna kliva över den bara genom att ta ett steg fram, men du vågar inte. Du frukar för vad som kommer hända. Ändå vill du så gärna komma åt maten, viljan är som ett kliande skavsår som enkelt skulle kunna lindras genom att sätta på ett plåster, ändå gör du det inte. Så nära. Så långt borta. Frågan du ska ställa dig är - är det värt att riskera total kalabalik för att få det man verkligen, verkligen vill ha?

Tidigare har jag haft en "men suck orka"-inställning till kärlek och allt som har med det att göra, och visst kan det bli så ibland. Det finns ju så oändligt mycket av det, folk som skriver om det, pratar om det, sjunger om det och på andra sätt uttrycker det. Den känslan. Det händer hela tiden. Obesvarad kärlek är det som folk yttrar sig om mest. Alla dessa deprimerande texter, dikter och sånger som svävar runt i en oändligt stor svart virvelvind av hopplöshet, olycka och depression.
Men nu har jag helt ändrat inställning, för nu känner jag vad de känner. Nu blidrar jag med en text i den stora virvelvinden som rör sig snabbt över vår jord. Jag känner mig lite ensam för jag saknar något. Eller någon. Men jag satsar. Jag försöker, för jag vill känna känslan av den andra sortens kärlek. Den som man blir lycklig av. Ända in i själen.
Var inte orolig, jag mår bra. Jag skriver inte detta för att få tröstande ord, för att få uppmärksamhet, utan för att få ur mig lite av känslorna. Men om ni känner för att ge mig en virituell kram så får ni gärna det : )

Det går över.

Jag är verkligen trött på folk som svävar ovanför markytan. Såna som påstår sig stå högst upp på sammhällets icke existerande klasslista. Högst upp på bergets topp. Där de sedan ser ner på alla med missnöje och rynkade näsor.
När man går in i vissa butiker i stan kan man få en känsla. En känsla av att man går in i ett rum med ett tak som långsamt sjunker ner mot en, så man med hjälp av händerna får hålla upp det med all sin kraft för att inte krossas mot govet. Samtidigt borrar sig vassa, spetsiga blickar in sig i ryggen, för att få en att halka och tappa greppet. Sedan stirrar de ner på en från sina berg medan man långsamt kravlar sig ut ur butiken. Ut i friheten. 

Lite överdrivet kanske, men jag fick ut mina aggressioner i alla fall.