Picture
Gröööhdd
Sedan kom en dag då all lycka skulle blåsas bort i en kall vindpust och föra med sig stanken av förtvivlan och kolsvart sorgedr
Ytterligare ett testinlägg
Där är den, 604:an, det är den jag ska med.
Jag styr snabbt stegen mot den knallgula bussen, som står och brummar på plats D.
”Skolungdom, Forshaga” säger jag lågt och lägger fram en femtiolapp. Busschauffören har gråspräckligt hår och små skrattrynkor i ögonvrårna, och hans klarblå ögon ser frågande på mig.
”Ursäkta vad sa du?” Frågar han och böjer sig längre fram för att höra bättre.
”Skolungdom till Forshaga” säger jag, lite högre den här gången medan jag ser ner på mina fötter. De är blöta efter snön som tydligt faller utanför bussfönstret.
”Jaha, det blir 27”
Jag tackar när jag får min växel och sätter mig på ett säte allra längst fram.
Jag måste se ordentligt, det är ju bara andra gången jag åker till... ja, dit.
Det är känns galet, det jag håller på med. Tanken på att jag inte ens vågar erkänna för mig själv vart jag är på väg. Jag känner hur värme blossar upp i kinderna. Jag rodnar åt min egen blyghet, åt osäkerheten jag upplever i situationen jag befinner mig i.
Bussen står stilla. Det är fortfarande fem minuter kvar tills den ska avgå och folk kliver på och passerar mig med döda blickar. En äldre dam med pälsjacka klackar stolt in i bussen. Medan hon väntar på sin biljett drar hon bort det svallande håret från ansiktet med en diamantbesmyckad hand, och då upptäcker hon mig. Hon ser besvärat på mitt svartfärgade och uppklippta hår, och på de slitna och klumpiga kängorna på mina fötter. Med vad som låter som en fnysning, trippar hon förbi mig med sin gucciväska gungande i armvecket.
Plötsligt pyser det till under mig och med ett hastigt ryck rullar bussen iväg.
Nu finns ingen återvändo.
Pumpen som gömmer sig bakom mina revben börjar med ens bulta hårdare och snabbare. Panikkänsla blossar plötsligt upp inom mig och jag känner hur det vänder sig i magen. Jag kramar hårt om min bussbiljett.
Vad är det jag gett mig in på egentligen?
Då kommer jag att tänka på blickarna, den försiktiga smekningen mot min arm och doften du gav ifrån dig när du passerade. Vad var det dina ögon försökte tala om för mig när vi låg i mörkret och såg på varandra? Din ögonvita hade glänst till då och då när du skådat mitt ansiktes alla olika detaljer. Den trubbiga näsan, den vinterbleka hyn, födelsemärket strax över vänstra ögat.
Utanför fönstret flyger ängar, bostadsområden och bondgårdar förbi i ett enda virrvarr. Jag hinner fästa blicken på en röd traktor, som står naken och ensam i snön. Jag känner stort medlidande med den, där jag själv står avklädd och blottad inför något som jag känner mig så svag inför, en känsla som jag inte vet hur jag ska hantera.
Ska jag gråta, ska jag skratta eller ska jag göra både och?
Jag ser ner på mina händer, på fingrarna, som klättrat utefter dina smala ben när vi suttit i soffan och sett på film.
kslgäldh
TEST
Slutet av januari är här och jag kan inte låta bli att lägga märke till hur fort tiden går. Snön faller bestämt ner, men snart kommer den att smälta bort och lämna plats för nytt liv. Detta innan man vet ordet av det.
Ibland är jag så rädd för att inte hänga med, att om jag blundar lite för länge kommer jag plötslig upptäcka att jag är 75 år och livet är påväg mot sitt slut. Jag vill ju hinna med allt, av det lilla, jag har planerat. Men hur ska jag göra det när tiden springer så fort? Jag är inte snabb, jag är rädd att tiden kommer springa ifrån mig till slut.
Det är nog bäst att inte tänka på det för mycket, det är nog det som är lösningen. Eller att helt enkelt acceptera det, eftersom det är något som man inte kan göra någonting åt. Tiden går, vare sig man vill eller inte. Jag tror att när jag nu blir 75 år, om jag blir så gammal, så kommer jag se tillbaka på mitt liv och se på allt det goda som det gett mig. Att se till det jag borde gjort, eller inte hunnit med är bara onödigt eftersom man ändå inte kan gå tillbaka i tiden och ändra på det. Man har ju bara livet man blivit tilldelat, om det nu är av Gud eller dina föräldrar, så ska man göra det man själv uppfattar som "det bästa utav situationen". Om det nu innebär att festa och ha roligt, eller ägna sig åt att lösa matematiska problem är helt upp till en själv. Det är ditt liv och ingen annans. Det ska man inte glömma.