Picture

Småkakor! Gud så gott. Lagom till beach 2011. :} Men vem bryr sig? Det blev fyra olika smaker - choklad & hasselnöt, kanel & socker, citron & solrosfrön + syltkakor. Den med citron kom jag på själv {woho}! Resten är från Leila Lindholm. Grundreceptet till kakorna hittar ni här. De olika varianterna ska också finnas där tror jag. MUMS! ❤ Förresten! Designen här är inte klar, så säg inte blä än! Haha. ;}

Gröööhdd

Det var en gång ett träd. Det var en ek, en mycket gammal ek, som hade sett många blomstrade somrar, många blåsiga höstdagar, spirande vårar och många snöflingor hade hon sett falla från himlen under isiga vintermorgnar. Hennes krona var stor och mycket vacker. Grenarna hade vuxit sig långa och tjocka, och de slingrade sig genom luften och lät gärna vinden smeka den mossbeklädda barken vid riktigt heta och blomstrande dagar. Stammen var så omfångsrik att det krävdes mången fullvuxen mansperson för att räcka hela vägen runt hennes välformade midja.

Hennes ålder hade gjort att innanför den grova och frasiga barken ett sinne hade utvecklats. Detta visserligen mycket långsamt, men tack vare att åren gått och hon förblivit orörd, stod nu där ett mycket klok varelse.
Som ung hade hon rotat sig på en mycket plan mark som en familj en gång hade funnit mycket nöje i. Denna oerhört välbärgade familj, byggde sig på denna plats en bostad. Det tog mången sommar, men när den tionde kom till sin ände hade man lyckats frambringa en ståtlig och stilfull herrgård med många rum och korridorer. Eken hade betraktat arbetet med mäkta förnöjelse, då hon tidigare inte sett något som var det minsta likt detta. Stenstatyerna föreställande änglar och de stora träportarna med järnbeslag var något helt nytt för henne och de gröna löven.
Eken tyckte mycket om familjen, den lilla dottern som brukade samla ihop löven som fallit ner från ekens grenar och göra ”lövsoppa”, paret som om sommarnätterna passionerat älskade under de skyddande grenarna och sonen som brukade klättra i hennes krona när han visste att föräldrarna var utom synhåll. Hon hade inget emot att han klängde och utnyttjade hennes slingriga kropp för eget nöjes skull. Hon tyckte snarare att det var trivsamt med lite liv i hennes annars stilla grenar. Hon såg hur lycklig han var, och hur lycklig familjen var, av hennes blotta närvaro. Paret hade blivit vigda under hennes gröna krona, grävt graven till hunden som dog några år senare under hösten, och pojken som i unga år klättrat i hennes grenar, fick sin första kyss vid hennes rötter i hans ungdomsår. Man skulle utan minsta tveksamhet kunna påstå att denna tid var en mycket salig tid.

Sedan kom en dag då all lycka skulle blåsas bort i en kall vindpust och föra med sig stanken av förtvivlan och kolsvart sorgedr



Ytterligare ett testinlägg

Där är den, 604:an, det är den jag ska med.
Jag styr snabbt stegen mot den knallgula bussen, som står och brummar på plats D.
”Skolungdom, Forshaga” säger jag lågt och lägger fram en femtiolapp. Busschauffören har gråspräckligt hår och små skrattrynkor i ögonvrårna, och hans klarblå ögon ser frågande på mig.
”Ursäkta vad sa du?” Frågar han och böjer sig längre fram för att höra bättre.
”Skolungdom till Forshaga” säger jag, lite högre den här gången medan jag ser ner på mina fötter. De är blöta efter snön som tydligt faller utanför bussfönstret.
”Jaha, det blir 27”
Jag tackar när jag får min växel och sätter mig på ett säte allra längst fram.
Jag måste se ordentligt, det är ju bara andra gången jag åker till... ja, dit.

Det är känns galet, det jag håller på med. Tanken på att jag inte ens vågar erkänna för mig själv vart jag är på väg. Jag känner hur värme blossar upp i kinderna. Jag rodnar åt min egen blyghet, åt osäkerheten jag upplever i situationen jag befinner mig i.
Bussen står stilla. Det är fortfarande fem minuter kvar tills den ska avgå och folk kliver på och passerar mig med döda blickar. En äldre dam med pälsjacka klackar stolt in i bussen. Medan hon väntar på sin biljett drar hon bort det svallande håret från ansiktet med en diamantbesmyckad hand, och då upptäcker hon mig. Hon ser besvärat på mitt svartfärgade och uppklippta hår, och på de slitna och klumpiga kängorna på mina fötter. Med vad som låter som en fnysning, trippar hon förbi mig med sin gucciväska gungande i armvecket.
Plötsligt pyser det till under mig och med ett hastigt ryck rullar bussen iväg.
Nu finns ingen återvändo.

Pumpen som gömmer sig bakom mina revben börjar med ens bulta hårdare och snabbare. Panikkänsla blossar plötsligt upp inom mig och jag känner hur det vänder sig i magen. Jag kramar hårt om min bussbiljett.
V
ad är det jag gett mig in på egentligen?
Då kommer jag att tänka på blickarna, den försiktiga smekningen mot min arm och doften du gav ifrån dig när du passerade. Vad var det dina ögon försökte tala om för mig när vi låg i mörkret och såg på varandra? Din ögonvita hade glänst till då och då när du skådat mitt ansiktes alla olika detaljer. Den trubbiga näsan, den vinterbleka hyn, födelsemärket strax över vänstra ögat.
Utanför fönstret flyger ängar, bostadsområden och bondgårdar förbi i ett enda virrvarr. Jag hinner fästa blicken på en röd traktor, som står naken och ensam i snön. Jag känner stort medlidande med den, där jag själv står avklädd och blottad inför något som jag känner mig så svag inför, en känsla som jag inte vet hur jag ska hantera.

Ska jag gråta, ska jag skratta eller ska jag göra både och?

Jag ser ner på mina händer, på fingrarna, som klättrat utefter dina smala ben när vi suttit i soffan och sett på film.


kslgäldh

Hallå hallå... lösgskäglsön glksaägbö kjnglfk hndäslhsg

TEST


Slutet av januari är här och jag kan inte låta bli att lägga märke till hur fort tiden går. Snön faller bestämt ner, men snart kommer den att smälta bort och lämna plats för nytt liv. Detta innan man vet ordet av det.
Ibland är jag så rädd för att inte hänga med, att om jag blundar lite för länge kommer jag plötslig upptäcka att jag är 75 år och livet är påväg mot sitt slut. Jag vill ju hinna med allt, av det lilla, jag har planerat. Men hur ska jag göra det när tiden springer så fort? Jag är inte snabb, jag är rädd att tiden kommer springa ifrån mig till slut.
Det är nog bäst att inte tänka på det för mycket, det är nog det som är lösningen. Eller att helt enkelt acceptera det, eftersom det är något som man inte kan göra någonting åt. Tiden går, vare sig man vill eller inte. Jag tror att när jag nu blir 75 år, om jag blir så gammal, så kommer jag se tillbaka på mitt liv och se på allt det goda som det gett mig. Att se till det jag borde gjort, eller inte hunnit med är bara onödigt eftersom man ändå inte kan gå tillbaka i tiden och ändra på det. Man har ju bara livet man blivit tilldelat, om det nu är av Gud eller dina föräldrar, så ska man göra det man själv uppfattar som "det bästa utav situationen". Om det nu innebär att festa och ha roligt, eller ägna sig åt att lösa matematiska problem är helt upp till en själv. Det är ditt liv och ingen annans. Det ska man inte glömma.

Välkommen till min nya blogg!