Okej, början på denna text har jag publicerat tidigare, men det var så länge sedan. Jag ville lägga ut lite mer av texten och då tyckte jag att det var smartast att ta med det gamla också, för att man skulle hänga med. Liksom. Just nu har jag ingen inspriation till att skriva, men jag skulle så gärna göra något sådant här igen. Detta är inte hela novellen, men den fullständiga kommer vara med i Hannas och min novellsamling som kommer vara sammanställd som en ljudbok. I alla fall, love it, hate it. Whatever. Bara den väcker känsla.

Natten är total. Staden sover.

"Mitt liv har helt förlorat sin mening. Jag kan lika gärna dö."

Tankens slagkraft är så stor att den stöter emot allt. Den träffar gatlyktorna som står som stadiga spiror och skänker ljus i mörkret, träffar det tunna duggregnet som faller hejdlöst från himlen, träffar barnet som ligger och drömmer i sin spjälsäng i det gula huset tre kilometer bort, träffar ogräset som växer i en spricka i den våta asfalten där det krampaktigt håller fast vid livet, ja tanken stöter emot allt. Allt som över huvud taget har en existens. Allt lyssnar men avvaktar, vågar inte göra något. Vågar inte trösta flickan som står på den stela bron och kramar om det kalla metallräcket.   

Flickans nakna kropp täcks endast av ett vitt nattlinne som dansar med den eftertryckliga vinden. Kastbyn lockar det tunna linnetyget till flykt, till friheten uppe till det omfångsrika blå där de kan göra piruetter tillsammans i evigheten.

Trots vindens starka vilja blir flykten blått en dröm för nattlinnet, så länge som flickans kropp står kvar som ett orubbligt hinder för friheten. Flickans hud är kall och våt men kylan är bara en bagatell.

"Vad spelar den för roll när jag ändå ska dö?"

Plötsligt förnimmer sig en annan närvaro på bron. Flickan är inte längre ensam. Hon vrider huvudet åt vänster och upptäcker där en ung man som står hukad på broräcket. Han tycks inte ha några problem med balansen, trots den hårda vinden, och trots det faktum att räcket bara erbjuder ungefär sju centimeter balansyta. Hans spretiga mörka hår och den svarta kostymen tycks inte påverkas det minsta av nederbörden, faktum är att dropparna tycks upplösas innan de ens träffar honom. Hans mörka, näst intill svarta ögon är fästa på någonting som flickan inte kan se, eftersom hon står med ryggen vänd mot det. Flickan kan inte minnas att mannen funnits där tidigare, men hon kan inte heller bevisa att han inte funnits där bredvid henne under hela den tid hon spenderat på bron.

"Jag har redan bestämt mig", säger flickan med blicken riktad mot horisontens djupblå kontur, "du kommer aldrig att kunna stoppa mig."

Ännu ett smakprov från Att lätta från marken. Jag blev alldeles nostalgisk när jag läste lite i den. Men jag upptäckte också än en gång att jag utvecklats väldigt mycket sen jag började läsa textkommunikation. Men till saken, läs och njut!

Natten är total. Staden sover.

"Mitt liv har helt förlorat sin mening. Jag kan lika gärna dö."

Tankens slagkraft är så stor att den stöter emot allt. Den träffar gatlyktorna som står som stadiga spiror och skänker ljus i mörkret, träffar det tunna duggregnet som faller hejdlöst från himlen, träffar barnet som ligger och drömmer i sin spjälsäng i det gula huset tre kilometer bort, träffar ogräset som växer i en spricka i den våta asfalten där det krampaktigt håller fast vid livet, ja tanken stöter emot allt. Allt som över huvud taget har en existens. Allt lyssnar men avvaktar, vågar inte göra något. Vågar inte trösta flickan som står på den stela bron och kramar om det kalla metallräcket.   

Flickans nakna kropp täcks endast av ett vitt nattlinne som dansar med den eftertryckliga vinden. Kastbyn lockar det tunna linnetyget till flykt, till friheten uppe till det omfångsrika blå där de kan göra piruetter tillsammans i evigheten.

Trots vindens starka vilja blir flykten blått en dröm för nattlinnet, så länge som flickans kropp står kvar som ett orubbligt hinder för friheten. Flickans hud är kall och våt men kylan är bara en bagatell.

"Vad spelar den för roll när jag ändå ska dö?"

Livet tog en sådan vändning när Naira Rakosi tog livet av sig. Alla påverkades av det. Det fruktansvärda som hände. Men hur skulle hon kunnat veta att hennes självmord skulle komma att orsaka en sådan olycka? Om hon hade anat vad som skulle hända innan hon hoppade från bron som ligger alldeles vid de grå högusen kanske hon hade stannat upp lite vid det avgörande klivet. Kanske hade hon inte hoppat alls. I vilket fall hade det varit det bästa. Det bästa för oss alla. Men nu var det faktiskt så att Naira Rakosi tog livet av sig, den där tisdagen i februari för ungefär ett halvår sen.
     Nairas pappa Antal kommer inte från Sverige, vilket var anledningen till att hon hade så konstigt efternamn. Han flyttade till Sverige då hans älskarinna lämnade honom med dottern de fått tillsammans. Alla kallar henne för "Lady Hungary" av den anledningen att pappan kommer just ifrån Ungern, och att ingen egentligen känner till hennes riktiga namn. Inte ens Naira visste det, trots att Lady Hungary var hennes mamma. Ingen vet heller anledningen till att älskarinnan lämnade honom och den nyfödda Naira, det kan ha berott på vad som helst. Vissa påstår att hon fick ett  modelljobb i Frankrike, medan andra menar att Antal var för dålig i sängen. Hur som helst kom de i alla fall till vår stad för ungefär 17 år sen och det enda de hade med sig var en plastkasse innehållande blöjor och ett antal paket pulvervälling.

Detta skrev jag nu, bara sådär. Jag skulle gärna göra en hel bok av detta men behöver planera den lite mer innan jag fortsätter. Ge mig gärna konstruktiv kritik!

Här kommer en fortsättning på det tidigare smakprovet jag lagt upp från min ofärdiga "bok". Smakprov 1 och 2 bildar tillsammans prologen vid namn "Brand". Enjoy.
 
"Det kommer någon" sa han och just i det ögonblicket flög dörren upp, och de rostiga gångjärnen släppte taget om dörrkarmen så att träflisorna kastade sig ut i luften. Dörren slog i golvet med ett intensivt brak så att dammet flydde upp i luften.

"Vem där?" sa den gamla kvinnan uppskakat medan pojken såg med fasa på när de fem soldaterna på led rusade in genom stugans smala ingång. Deras kopparförgyllda rustningar skramlade när metalldelarna stötte emot varandra. Sist i ledet gick prästen.

"Vilka är det som gör intrång i vår enkla boning?" sa gumman gällt medan hon reste sig ur fåtöljen och höll stickningen framför sig i försvar.

En av de kraftigare soldaterna trängde sig fram och slog till gumman över ansiktet så att hennes tunga kropp föll golvet med en dov duns.

"Du har inte rätt att tala på det sättet till så höga män" sa han med ett hånleende samtidigt som han såg ner på henne där hon låg i en hög på golvet.

"Men jag förstår inte..." började hon men mannen avbröt henne tvärt.

"Ha! Du förstår inte säger du? Men då ska jag förklara det hela för dig" sa han hånfullt medan han kliade sig över den skäggiga hakan "du har en demon i huset."

Nu klev en annan soldat fram och grabbade tag i pojkens ena arm. Ett moln av svett stötte emot pojken medan han skrämt skrek åt soldaten att släppa taget om honom.

"Låt pojken vara!" skrek gumman samtidigt som hon reste sig och kastade sig mot det ställe hon trodde att de befann sig.  Hon lyckades som i ett mirakel få tag i soldatens fria arm och drog ner soldaten på golvet tillsammans med sig själv. Mannen svor ilsket och daskade även denne till den gamla kvinnan över ansiktet så blodet började forsa ur näsan på henne.

"Hon har ställt till med nog problem" sa prästen som fram till nu varit helt tyst.

"Oskadliggör henne".

Soldaten med den skäggiga hakan gick fram till kvinnan och stack med en hastig rörelse spjutet i bröstet på henne. Hans ansiktsuttryck visade inga som helst tecken på sympati eller vemod, utan stirrade bara på det stället som spjutet hade genomborrat. En kort stund kippade hon efter luft, medan lungorna långsamt fylldes med blod. Hon hostade till och livet gav tillslut efter för den oundvikliga döden. Hon blev omedelbart stel och kall i kroppen. Blodet spred sig som en matta under henne och färgade trägolvet rött. För ett ögonblick var pojkens förfärade tjut allt som hördes i den lilla stugan, men skriket dog tillslut ut och utvecklades istället till hysteriska snyftningar. Soldaten som hade dödat kvinnan gick fram till pojken och böjde på överkroppen för att hans ansikte skulle komma i samma höjd som pojkens.

"Ta det lugnt pojke" sa han "såna som du har inga känslor".

Pojken slutade plötsligt att snyfta och såg upp mot mannen som stod böjd framför honom. Alldeles nyss hade en otrolig sorg sköljt över honom men den började nu bubbla upp till vansinnigt raseri. Pojken började andas häftigare samtidigt som han kände hur en känsla av oerhörd makt svallade över honom. Han började plötsligt viska okontrollerat och soldaterna kastade nervösa blickar mot varandra. Utanför började stora mörka moln uppstå på den tidigare skärklara natthimlen.

"Vad är det du säger?" sa den skäggige mannen men backade skrämt när pojken väste åt honom och visade sina vita huggtänder.

"Du är ju helt rubbad!" sa han och pekade med ett svettigt finger mot pojken, vars ögon plötsligt hade övergått till en röd nyans, som om de speglade blodet som var utspritt över golvet.

En blixt slog plötsligt ner några meter från stugan och alla stirrade förskräckt ut genom fönstret. Ett av de angränsande träden hade börjat brinna och påminde snart om en stor fackla. Männen hann inte reflektera över händelsen innan två till blixtnedslag träffade stugan så att även den fattade eld. Den spred sig med en onaturlig hastighet ner över väggarna och pojken rusade snabbt ut genom dörröppningen för att rädda sig. Männen försökte i panik följa efter honom men så fort pojken klivit över tröskeln hade en vägg av eld skapats bakom honom som låste in dem i ett brinnande fängelse. Elden brände effektivt ner stugan samtidigt som pojken gråtande sprang in bland träden och försvann.

Här kommer ett smakprov på min bok. Enjoy.

En äldre dam satt vid brasan och stickade i sin lilla stuga, som hon alltid brukande göra vid dagens slut. Hon satt i en gungstol som sedan länge hade förlorat all sin färg, och med hjälp av sina toffelbeklädda fötter fick hon den att mjukt gunga fram och tillbaka över det mörka trägolvet. Trots att hon varit blind i över tolv år stickade hon på, maska efter maska, utan att verka det minsta osäker på vad hon gjorde.

Utanför blåste en mild bris som fick stugans tunna fönsterrutor att skallra oroande. En bit bort gick en grupp på sju män i en rask takt. Det kan tyckas lite underligt att dessa var ute och gick så pass djupt inne i skogen vid den här tiden på dygnet, men männen trampade utan vidare på med bestämda kliv. I täten gick två medelålders män, den ena var präst och var iklädd en lång vit dräkt som släpade i marken när han gick. Den andra mannen, som var lite kortare, var klädd i slitna kläder och verkade obekväm av den stele prästens närvaro. Bakom dem gick fem soldater med varsitt spjut i handen med uttryckslösa miner. När stugan kom inom synhåll stannade de upp och prästen började dämpat tala till mannen bredvid honom.

"Är du säker på att det är här du såg den?"

"Ja" svarade han med rosslig röst "jag är helt säker på min sak".

"Bra" svarade prästen kort medan han gjorde tecken åt vakterna att följa honom "du kan lämna oss nu."

"Men, hur blir det med betalningen som ni utlovat?" sa mannen medan vakterna nonchalant gick förbi honom, som om han vore ett träd som stod i deras väg.

"Vi kontaktar dig om vi lyckas med uppdraget" sa prästen "gå hem med dig nu, du har säkert en fru som sitter och väntar på dig".

Mannen såg förstummat på medan en av soldaterna gjorde sig redo för att sparka in dörren.

Inne i stugan såg pojken upp från sin bok igen men inte för att se på den gamla kvinnan, utan för att han tyckte att han hade hört något. Ett ljud. I den bottenlösa tystnaden som rådde omkring honom var det inte svårt att uppfatta om en grupp män skulle komma gående utanför, vilket var precis det pojken tyckte sig ha hört. Oron började snabbt gro ett frö i bröstet på honom. De brukade aldrig få besök, speciellt inte vid den här tiden på dygnet.

Jag står på bryggans kant och känner hur det väderbitna träet knarrar klanglöst under fötterna. Där står jag, rakt upp och ner. Drar in en nypa av det stora lufthavet som omfamnar mig. Syret flyter omkring som i en omloppsbana runt mig och det finns där till mitt förfogande, hela tiden. Man skulle nästan kunna säga att jag utnyttjar det. Jag tar för givet att det alltid ska finnas där, att jag alltid ska kunna andas in det, låta det strömma ner i mina lungor och ge mig nytt liv. Men när jag sedan tar sats, hämtar kraft från min omgivning och sedan tar klivet ut för att slås emot vattenytan, då vet jag att jag inte längre kan finna tilltro hos luften omkring mig.